Under en normal graviditet är det i de flesta fall inte möjligt att fastställa faderskapet på ett enkelt och tillförlitligt sätt. Det DNA-baserade faderskapstest som används av ackrediterade laboratorier kräver ett prov från barnet, oftast i form av ett munsvabbprov eller ett blodprov, och ett sådant prov kan normalt först tas efter att barnet har fötts.
När barnet har fötts görs ett DNA-faderskapstest genom att jämföra barnets arvsanlag med den misstänkte faderns. Resultatet är i regel mycket säkert och kan med nästan hundra procents säkerhet antingen bekräfta eller utesluta ett faderskap. Både mamman och den presumtive fadern lämnar vanligtvis också prover för att öka testets noggrannhet.
Det finns tekniskt sett möjligheter att göra ett faderskapstest redan under graviditeten, till exempel genom ett icke-invasivt blodprov från den gravida kvinnan där spår av foster-DNA analyseras. Det finns även invasiva metoder som fostervattenprov och moderkaksprov, men dessa innebär en liten risk för missfall och utförs därför bara av medicinska skäl. Ett sådant beslut bör alltid diskuteras med läkare eller barnmorska innan det fattas.
Sammanfattning: I praktiken väntar de flesta familjer tills barnet har fötts för att göra ett DNA-faderskapstest. Det är det säkraste, enklaste och mest tillgängliga alternativet, medan tester under graviditeten är ovanliga och ofta kopplade till medicinska risker eller särskilda omständigheter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online