Kluttering är en talflytstörning som kännetecknas av återkommande avbrott i en persons talflöde. Avbrotten kan bero på flera olika faktorer, exempelvis oorganiserad talplanering, att personen talar i korta utbrott, pratar för snabbt eller är osäker på vad hen vill säga.
Kluttering skiljer sig från stamning. En person som stamar vet vanligtvis exakt vad hen vill säga, men får inte fram orden utan upprepningar av stavelser. Vid kluttering ligger problemet istället i hur talet organiseras och planeras. Det finns flera specifika symtom som hjälper till att skilja de två talstörningarna åt.
De två huvudsymtomen vid kluttering är bristande talflyt samt avvikelser i takt eller tempo. Utöver detta finns ett antal sekundära symtom som ofta förekommer tillsammans med tillståndet och som är värdefulla vid diagnostisering.
Dessa sekundära symtom inkluderar:
En person med denna talstörning kan även ha auditiva perceptionsproblem, begränsad koncentrationsförmåga samt flera släktingar med samma besvär, eftersom kluttering ofta förekommer i familjer.
Eftersom relativt lite är känt om tillståndet finns det inga fastställda orsaker till kluttering. Det finns dock flera faktorer som kan bidra till eller förvärra besvären hos en individ.
I vissa fall påverkar bruk av droger och alkohol talet negativt. I andra fall beror klutteringen på ett medicinskt tillstånd specifikt för den drabbade personen, eller på en biverkning av viss medicinering. Även kognitiva tillstånd som påverkar koncentrationsförmågan kan utlösa klutteringsliknande tal.
Innan en klutteringsdiagnos ställs genomför en logoped en omfattande bedömning av individens talmönster, inlärningsvanor och sociala svårigheter. Utvärderingen kräver ofta också rapporter eller separata bedömningar från andra yrkesgrupper, såsom neuropsykologer, specialpedagoger, klasslärare och psykologer.
I sällsynta fall kan intelligens- och kunskapstester behövas för att utesluta möjligheten av en inlärningssvårighet som grund till besvären.
Behandling av kluttering sker vanligtvis genom logopedisk terapi. Terapin inleds med att minska patientens talkthet med hjälp av olika tekniker, till exempel tydliga påminnelser vid förhöjt taltempo eller tidsmätning av talet med en DAF-enhet (delayed auditory feedback), som spelar upp personens röst med en kort fördröjning.
När talktheten har minskat fokuserar terapin på kvarvarande uttalsproblem genom träning i högt strukturerade, korta meningar och övningar där betonade stavelser överdrivs medvetet. Därefter lär sig patienten att förbättra sitt tal genom att planera både innehåll och leverans innan hen börjar tala. Detta bidrar också till att stärka patientens självförtroende i talsituationer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online