
Missbruk av psykoaktiva substanser innebär ett farligt bruk som kan förändra användarens sinnesstämning, personlighet och perceptioner. Bland de mest missbrukade substanserna finns alkohol, tobak och narkotika. Missbruk utvecklas ofta till ett fysiskt eller psykiskt beroende, och när en person väl har nått beroendestadiet blir de negativa konsekvenserna tydliga i vardagen – på arbetsplatsen, i skolan och i relationen till familj och vänner. Den sviktande hälsan hos en person med substansberoende är skrämmande för anhöriga och kräver ofta en lång och komplex behandlingsprocess.
Missbruksvården består vanligtvis av flera sammanhängande stadier, där varje fas bygger på den föregående. Här följer en genomgång av de viktigaste stegen på vägen mot återhämtning.
Den medicinska behandlingen är alltid det första steget i missbruksvården. Eftersom missbruk betraktas som ett tillstånd som kräver vård börjar läkare med att bedöma patientens tillstånd både medicinskt och socialt. Den medicinska vården utförs av läkare och annan kvalificerad vårdpersonal med rätt medicinsk utrustning och lämpliga läkemedel.
Det första steget i den medicinska behandlingen är avgiftningen, en process där kroppen rensas från skadliga ämnen. Under denna fas inträffar ofta abstinensbesvär, när gifter och ämnen lämnar kroppen. Detta är i regel den mest krävande och smärtsamma delen av hela behandlingen för patienten. Efter avgiftningen fortsätter patienten ofta med kompletterande medicinering, vars omfattning beror på graden av beroende.
Begreppet psykosocial behandling syftar på individens psykologiska utveckling i samband med dennes sociala miljö. Detta stadium följer den medicinska behandlingen och är nödvändigt eftersom missbruk ofta har skadat patientens sociala liv allvarligt. Målet är att patienten gradvis ska kunna återgå till ett fungerande liv tillsammans med familj, vänner och kollegor.
Psykososial vård kan ske antingen genom slutenvård (institutionell behandling) eller öppenvård.
Sluten vård kan vara antingen lång- eller kortsiktig och genomförs oftast inom sjukvården eller i ett behandlingshem. Långtidsbehandling pågår normalt mellan sex och tolv månader, medan korttidsbehandling pågår i högst sex veckor.
Långtidsbehandling bygger på ett mer omfattande program där även det samhälle som patienten vistas i under rehabiliteringen engageras aktivt. Korttidsbehandling använder ett kortare upplägget som ofta kallas tolvstegsprogrammet – en metod som populariserades av självhjälpsorganisationen Anonyma Alkoholister (AA).
Till skillnad från slutenvården passar öppenvården patienter som inte har råd med institutionsbehandling, inte längre behöver sluten vård eller vars försäkring endast täcker öppen vård. Patienter som går vidare till detta stadium har redan genomgått avgiftning och i många fall också institutionsvård.
Trots skillnaderna finns flera gemensamma nämnare mellan sluten vård och öppenvård. båda använder ofta tolvstegsprogrammet och kombinerar enskilda samtal med gruppterapi. Öppenvården genomförs vanligtvis på mottagningar eller i terapeuters och kuratorers lokaler, vilket gör att patienten kan bo hemma under behandlingens gång.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online