Slutenvård för alkoholism följer en mängd olika behandlingsregimer. Den vanligaste modellen är en kombination av Anonyma Alkoholisters (AA) tolvstegsmetod, medicinsk behandling, kost, utbildning och samtalsterapi. Det handlar om ett integrerat behandlingsprogram som vanligtvis bedrivs i en avskild miljö, som kan variera från lantliga gårdar till boendeanläggningar i innerstaden. Oavsett vilket protokoll som används tenderar återfallsfrekvensen vid olika stadier av tillfrisknandet att vara hög.
Denna syn har antagits av American Medical Association (AMA) samt av många andra ansedda vetenskapliga organisationer, och har blivit allmänt accepterad. En del av förklaringen är att den vetenskapliga forskningen ännu inte gett entydiga svar. Man vet mycket om hur alkohol och andra droger påverkar signalsubstanserna serotonin och dopamin, och hur dessa aktiverar hjärnans belöningssystem, vilket förstärker bruket av alkohol och droger.
Men hur och varför alkohol ger en så kraftig stimulans är fortfarande okänt. Likaså är det okänt varför effekten blir så stark hos vissa personer men inte hos andra. Med andra ord – varför är inte alla alkoholister?
Ett av de mest lovande läkemedlen inom integrerad slutenvård är Campral (akamprosat). Läkemedlet stör flödet av lustfyllda känslor som alkohol och droger alstrar i hjärnans belöningscentra, när det används som en del av en integrerad behandlingsterapi.
Campral bör dock inte användas som ett medel för att förebygga drickande. Dess effektivitet gäller endast personer som redan är nyktra och aktivt arbetar för att bibehålla sin avhållsamhet.
De flesta slutenvårdsinrättningar följer en traditionell integrerad modell med disciplin, AA-programmet, ett strukturerat rådgivningsprogram, beteendemodifikation och medicinsk behandling. Trots detta är deras långsiktiga framgångsfrekvenser svåra att fastställa.
De flesta program kan följa sina patienters utveckling i tre till sex månader efter avslutad behandling. Därefter minskar svaren på egenvärderingsenkäter bland dem som genomfört programmet dramatiskt. Faktum är att de flesta program räknar med en återfallsfrekvens på upp till 70 procent efter avslutad vård, baserat på den mest tillförlitliga information som finns tillgänglig. Många patienter återvänder därför för upprepade vårdperioder.
Vistelsens längd för många alkoholister styrs ofta av vilken sjukförsäkring de har. Vissa saknar helt försäkring och måste förlita sig på privata medel, vilket beroende på anläggning kan bli mycket kostsamt på kort tid.
Även om AMA erkänner alkoholism som en sjukdom gör många försäkringsbolag inte det. Som en konsekvens erbjuder de ingen täckning för rehabilitering till nykterhet. Vissa bolag erbjuder begränsad täckning, exempelvis en vecka, medan andra täcker upp till 30 dagar. Tyvärr bestäms ofta längden på en slutenvårdsperiod av försäkringens omfattning, vilket i sin tur begränsar det protokoll som egentligen krävs för ett lyckat tillfrisknande.
Det finns även slutenvårdskliniker som inte bygger sina protokoll på antagandet att alkoholism är en sjukdom. Ett argument är att en sådan syn skulle innebära att patienten inte bär ansvar för sina handlingar – jämförbart med att hävda att man inte ansvarar för att äta för mycket eller för att skada någon annan.
Protokollet vid sådana anläggningar betonar istället ett beteendeterapeutiskt program som stärker patientens egenmakt, valfrihet, analys av tidigare beslutsfattande samt utvecklingen av en detaljerad plan för framtiden. Dessa behandlingsprogram, som stoltserar med höga framgångsfrekvenser, avstår dessutom från tolvstegstraditionen.
Även om deras framgångsrapporter låter imponerande har de flesta inte öppnat sina data för oberoende, vetenskapliga uppföljningsstudier som skulle kunna verifiera de påstådda resultaten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online