Inom cellbiologin används begreppet amitotisk på två olika sätt, vilket ofta skapar missförstånd. För att förstå varför vissa organ är sårbara behöver vi först reda ut vad termen egentligen betyder.
Amitos är en direkt form av celldelning som förekommer hos vissa somatiska (icke-könsceller). Vid amitos delar sig cellkärnan utan att kromosomer bildas, till skillnad från den vanligare mitosen där kromosomer ordnas och fördelas systematiskt. Amitos förekommer bland annat hos vissa encelliga organismer och i specialiserade vävnader.
Samtidigt används termen ofta om celler som helt har förlorat förmågan att dela sig, exempelvis mogna nervceller i hjärnan och hjärtmuskelceller. Dessa celler kallas amitotiska eftersom de normalt inte förnyas under en individs livstid.
Amitos som delningsform betraktas inte som skadlig för celler eller organ. Det är en naturlig biologisk process, även om den är betydligt ovanligare än mitos hos högre djur och människan. Cellen delas och funktionen bibehålls – det uppstår ingen skada enbart genom delningen.
Den verkliga förklaringen ligger i den andra innebörden av begreppet. När ett organs celler är amitotiska i bemärkelsen att de inte längre kan dela sig, kan skadad vävnad inte ersättas med nya celler. Kroppen saknar då möjligheten att regenerera området.
Detta förklarar varför skador på exempelvis hjärnan vid en stroke eller på hjärtmuskeln vid en hjärtinfarkt ofta blir bestående. De döda nervcellerna och muskelcellerna ersätts inte av nya, utan läkningsprocessen leder istället till ärrvävnad som inte har samma funktion.
Amitos som delningsprocess är ofarlig och skadar varken celler eller organ. Däremot gör amitotiska celler – alltså celler som förlorat sin delningsförmåga – att ett organ blir särskilt utsatt, eftersom skadad vävnad inte kan byggas upp igen. Ju färre delningsdugliga celler ett organ har, desto svårare blir det för kroppen att återställa dess funktion efter en skada.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online