Ett läkemedel som har tagits upp i blodet måste därefter nå sin målvävnad för att verka. Den process genom vilken ett läkemedel förflyttas från en del av kroppen till en annan kallas läkemedelsdistribution. Denna process styrs av flera fysiologiska faktorer samt av läkemedlets kemiska egenskaper. En grundlig förståelse för ett läkemedels distributionsmönster är avgörande för att kunna fastställa effektiva doseringsregimer.
Efter absorptionen transporteras läkemedlen via blodet till olika delar av kroppen. Olika organ får olika stora blodmängder, vilket uttrycks som organets perfusionshastighet. Ett organ med hög perfusionshastighet tar emot en större mängd läkemedel än ett organ med låg perfusionshastighet. Därför stiger läkemedelskoncentrationerna snabbare i välperfunderade organ som hjärnan, hjärtat, levern och njurarna än i hud, skelett och muskler.
Läkemedlens passage från blodet ut i vävnaderna sker genom endotel- och epitelcellerna som klär kapillärernas väggar. Generellt passerar fettlösliga läkemedel membranen lättare och snabbare än vattenlösliga läkemedel. Även molekylvikten spelar roll – läkemedel med låg molekylvikt diffunderar snabbare ut i vävnaderna än de med hög molekylvikt.
Kapillärerna i njurarna och i leverns sinusoider har en högre permeabilitet tack vare skillnader i deras membranstruktur. Kapillärerna i hjärnan å andra sidan tillåter endast selektiv transport av fettlösliga läkemedel, medan passagen av polära ämnen starkt begränsas – detta är en del av den så kallade blod-hjärn-barriären.
Plasma innehåller proteiner som albumin och globuliner, vilka binder läkemedel i varierande grad. Albumin har en stor förmåga att binda många olika typer av läkemedel, särskilt de med sur karaktär. Basiska läkemedel binder i stället till lipoproteiner och glykoproteiner, medan vitaminer, steroider och metalljoner främst binds till globulinerna.
Ju större andel av läkemedlet som är bundet till plasmaproteinerna, desto mindre kan distribueras ut i vävnaderna. Endast den fria, obundna delen av läkemedlet är aktivt och kan passera cellmembran. För läkemedel som binds i hög grad till proteiner kan redan en liten förändring i bindningsprofilen leda till betydande skillnader i det kliniska svaret.
Utöver plasmaproteinerna kan läkemedel även binda till olika molekyler inne i cellerna. I vissa fall rör det sig om läkemedlets receptorer, och denna bindning utgör då själva grunden för läkemedlets farmakologiska verkan. I andra fall är vävnadslokalisationen ett oönskat fenomen som enbart beror på läkemedlets kemiska natur.
Ett klassiskt exempel är tetracykliner, som binder till skelettet och kan orsaka permanent missfärgning av tänderna hos barn. Detta illustrerar vikten av att känna till ett läkemedels förmåga att ackumuleras i specifika vävnader vid dosering och behandlingsval.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online