Betablockerare är en grupp läkemedel som används för att behandla kärlkramp (angina), oregelbunden hjärtrytm, högt blodtryck och flera andra hjärt-kärltillstånd. Enligt Mayo Clinic verkar betablockerare genom att blockera effekterna av hormonet adrenalin, även känt som epinefrin. Läkemedlen saktar ner hjärtslagen, vidgar blodkärlen för ett bättre blodflöde och gör att hjärtat kan arbeta med mindre kraft.
Även om det är läkaren som förskriver hjärtmedicinerna, ligger ansvaret för att administrera och övervaka effekterna av betablockerare ofta hos sjuksköterskan. Det finns flera viktiga omvårdnadsansvar att beakta vid administration av dessa läkemedel.
Innan behandling med betablockerare påbörjas är det avgörande att inhämta en korrekt och komplett sjukdomshistoria för att förebygga möjliga reaktioner. Patienter med tidigare hjärtsjukdom, lungsjukdomar som astma eller KOL, diabetes samt lever- eller njursjukdom bör övervakas extra noga, eftersom risken för biverkningar kan vara förhöjd.
Ta fram en fullständig läkemedelsförteckning som omfattar receptbelagda läkemedel, naturläkemedel och receptfria kosttillskott, eftersom vissa preparat kan interagera med betablockerare. Övervaka dessutom tecken på allergiska reaktioner, såsom nässelutslag, klåda, svullnad i ansikte eller hals samt andningssvårigheter. Vid misstanke om allvarlig allergisk reaktion ska akut medicinsk vård sökas omedelbart.
Eftersom betablockerare direkt påverkar hjärtats funktion är det viktigt att löpande utvärdera hur hjärtat arbetar. Inspektera patienten regelbundet efter tecken på hjärtbesvär, såsom andnöd, hjärtklappning eller bröstsmärta.
Observera även icke-verbala signaler, exempelvis grimaser av smärta, kraftig svettning eller kroppsrörelser som tyder på obehag – särskilt hos patienter som har svårt att kommunicera sina besvär. Enligt Drugs.com kan vanliga biverkningar av betablockerare innefatta trötthet och energibrist, minskad libido, yrsel, svimmelhet samt sexuell dysfunktion hos män. Dokumentera alla observationer och rapportera förändringar i patientens tillstånd.
Mätning av vitala tecken är en grundläggande omvårdnadsåtgärd som ger en helhetsbild av patientens hälsostatus. Bedömningen omfattar puls, andningsfrekvens, kroppstemperatur och i många fall även syresättning.
Eftersom betablockerare saktar ner hjärtfrekvensen är det särskilt viktigt att kontrollera patientens puls. En normal vilopuls ligger på 60–72 slag per minut. Betablockerare kan orsaka en något lägre puls som en del av läkemedlets verkningssätt, men pulsen bör aldrig understiga 50 slag per minut. Kontakta läkaren omedelbart vid puls under 50 slag per minut, andningssvårigheter eller svullnad i händer, fötter eller ben, då detta kan tyda på allvarliga komplikationer.
Betablockerare förskrivs oftast för att behandla hypertoni, det vill säga högt blodtryck. Blodtrycket anger det tryck som blodet utövar mot artärväggarna när det pumpas runt i kroppen. Obehandlad hypertension kan leda till hjärtinfarkt, stroke eller i värsta fall dödsfall, vilket gör regelbunden övervakning avgörande under pågående behandling.
Enligt American Heart Association anges blodtrycket som två värden: det övre talet (systoliskt tryck) visar trycket när hjärtat slår med full kraft, medan det nedre talet (diastoliskt tryck) mäter trycket när hjärtat vilar mellan slagene. Ett normalt blodtryck för vuxna ligger i genomsnitt på 120/80 mmHg, men betablockerare kan ge lägre värden.
Bedöm patienten för symtom på farligt lågt blodtryck, såsom yrsel, svimningskänsla eller faktiska blodtrycksvärden under 90/60 mmHg. Rapportera alltid onormala mätresultat till läkaren utan dröjsmål, och se till att patienten får information om varningstecken att hålla utkik efter i hemmet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online