Tekniken utvecklas i princip dagligen, och medicinens värld följer med i samma takt. Kärnmedicinen har haft en enorm betydelse för cancerbehandling och för att utföra de mest exakta diagnostiska undersökningar som finns tillgängliga idag. Huvudkomponenterna i kärnmedicinen – isotoper, även kallade radioisotoper – gör det möjligt att rikta in behandlingen mot cancer och producera bilder som tidigare ansågs omöjliga. Men tekniken kommer också med biverkningar som är viktiga att känna till.
Enligt Radiochemistry Society definieras isotoper som "en av två eller flera arter av atomer av ett grundämne med samma atomnummer, nästan identiskt kemiskt beteende men med olika atommassor och fysikaliska egenskaper". Denna unika sammansättning gör att isotoper kan vara både stabila (icke-radioaktiva) och instabila (radioaktiva).
Kärnmedicinen tog sin början på 1950-talet och använde då framför allt den radioaktiva isotopen jod-131 för att behandla sköldkörtelcancer. Idag omfattar denna medicingren många fler isotoper som används för att behandla och diagnostisera fler former av cancer. Behandlingarna innebär vanligtvis instabila isotoper, vilket kan orsaka en rad biverkningar.
Radioaktiva isotoper som används vid diagnostik kopplas till en förening som koncentreras i ett specifikt område av kroppen. Isotoperna avger gammastrålning och ger därmed en mycket tydlig bild av den aktuella kroppsdel eller organet som undersöks.
Biverkningarna vid diagnostisk användning är minimala och består vanligtvis av irritation eller svullnad på injektionsstället. De radioaktiva isotoperna är dessutom mycket kortlivade och lämnar kroppen helt utan spår efter bara några dagar.
Det är biverkningarna av radioisotopbehandling som de flesta tänker på när strålbehandling nämns. Mayo Clinic förklarar att den farligaste biverkningen av strålterapi är ett lågt cellantal. Med hjälp av regelbundna blodstatusprov kan läkarna se hur många friska celler som dödats av isotopernas angrepp på cancercellerna.
Även om behandlingen riktar sig mot cancercellerna dör vissa friska celler under strålbehandlingen. När antalet friska celler blir för lågt uppstår risk för infektioner som kan bli livshotande. Andra besvär som kan uppstå är svaghet, andnöd och trötthet.
Enligt Cleveland Clinic är en vanlig och obehaglig biverkning av radioisotopbehandling ett tillstånd som kallas esofagit. Matstrupen är särskilt känslig för strålning, och esofagit kännetecknas av inflammation och ömhet som i många fall leder till smärta vid sväljning.
Smärtstillande medel och syraneutraliserande läkemedel ordineras oftast så att patienten ska kunna äta. Esofagiten brukar avta två till tre veckor efter avslutad behandling.
Esofagit åtföljs ofta av ett annat smärtsamt tillstånd som kallas mukosit. Vid mukosit blir slemhinnan i munnen, halsen och tandköttet öm och inflammerad, vilket kan orsaka sår.
Behandlingen består i de flesta fall av samma kostanpassningar som vid esofagit. I allvarliga fall kan patienten remitteras till en tandläkare för behandling av såren. Mukositen försvinner vanligtvis två till tre veckor efter att behandlingen avslutats.
Behandling med radioaktiva isotoper kan orsaka flera av de biverkningar som är vanliga vid kemoterapi, bland annat illamående och kräkningar. Diarré är också en vanlig biverkning och måste hanteras genom att kroppen hålls välineddryckt. Håravfall, som är välkänt från kemoterapin, kan även inträffa vid behandling med radioisotoper i höga doser.
Kom ihåg: Om du genomgår behandling med radioaktiva isotoper är det viktigt att du håller regelbunden kontakt med din vårdgivare och rapporterar alla biverkningar du upplever. De flesta biverkningar går att lindra eller hantera effektivt med rätt vård och stöd.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online