När du viskar förs stämbanden samman på ett mjukare sätt och vibrerar med lägre frekvens än när du talar eller sjunger. Resultatet blir ett ljud med lägre volym och mindre resonans – men processen bakom är fascinerande. Så här fungerar det, steg för steg:
När du beslutar dig för att viska skickar hjärnan signaler till stämbandens muskler, framför allt till de så kallade tyreoarytenoidmuskulaturerna (TA-musklerna). Det är dessa muskler som styr hur stämbanden rör sig.
TA-musklerna dras ihop, vilket får stämbanden att närma sig varandra. Till skillnad från vid normalt tal eller sång stänger de sig dock inte helt. Istället lämnas ett litet glapp öppet mellan stämläpparna.
När du andas ut för att skapa ljud är lufttrycket i luftröret lägre än när du talar med röst. Det lägre trycket innebär att luften som passerar genom stämbanden har betydligt mindre kraft bakom sig.
Det minskade lufttrycket leder till långsammare och svagare vibrationer i stämbanden. I stället för att vibrera snabbt och bilda tydliga tonhöjder rör de sig med lägre frekvens, vilket ger det typiska dämpade och andiga ljudet.
Vid normal röstbildning kolliderar stämläpparna fullständigt med varandra och alstrar ljudvågor. Vid viskning sker däremot bara en minimal kollision. Det är därför du kan producera ljud utan större röstinsats eller ansträngning.
Det smalare utrymmet mellan stämbanden och den svaga vibrationen gör att en större mängd luft släpps ut utan att bilda något tydligt ljud. Detta skapar den karakteristiska, luftiga och viskande kvaliteten i rösten.
Sammanfattningsvis bygger viskning på en kontrollerad adduktion av stämbanden, minskat lufttryck, lägre vibrationsfrekvens och minimal kollision mellan stämläpparna – vilket tillsammans ger upphov till ett mjukt, dovt och otydligt röstljud.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online