Enzymatisk debridering är en behandlingsmetod som används vid brännskador och allvarliga sår. Debridering innebär att död vävnad avlägsnas från såret, vilket är nödvändigt för att läkningen ska kunna främjas. Enzymatisk debridering, som även kallas kemisk debridering, går ut på att en kräm eller salva appliceras på såret. De enzymer eller kemiska ämnen som krämen innehåller löser upp och lösgör den döda vävnaden, som därefter avlägsnas manuellt.
Död vävnad i ett sår hindrar läkningsprocessen och måste tas bort. Enzymatisk debridering rekommenderas vanligtvis för sår som klassificeras som stadium III eller IV, det vill säga sår som omfattar flera vävnadslager – alla hudlager samt den underliggande vävnaden. Metoden kan användas som en enskild behandling eller som komplement efter en kirurgisk debridering. Den är särskilt värdefull för patienter som inte tål eller inte är lämpliga kandidater för operation.
De mest använda enzymatiska debrideringsmedlen inkluderar Xenaderm, Santyl, Accuzyme och Panafil. Santyl, vars aktiva substans är kollagenas, är ett av de mest välstuderade preparaten och bryter ned kollagenet i död vävnad. Debrideringsämnena kan ingå i krämer eller salvor som appliceras direkt på sårbädden. Det finns även kemiska debrideringsprodukter i form av gasbinda eller självhäftande filmer som är indränkta med de aktiva ämnena.
En stor fördel med enzymatisk debridering är att produkten kan appliceras exakt på det område som ska behandlas, vilket minimerar risken för skada på omgivande frisk vävnad. Metoden betraktas som säker eftersom effekten begränsas till sårbädden och inga systemiska biverkningar uppstår i kroppen. Behandlingen är dessutom mindre smärtsam för patienten än många andra debrideringsmetoder och är relativt enkel att utföra, vilket gör att den kan ske både på sjukhus och i hemmet under vårdpersonalens överinseende. Enzymerna verkar dessutom snabbt och effektivt för att lösa upp död vävnad i såret.
Eftersom enzymet överförs via ett annat medium – en kräm, salva eller ett förband – finns det en risk att mediet innehåller föroreningar eller bakterier. En läkande sårbädd som täcks av ett ocklusivt (lufttätt) förband kan dessutom gynna bakterietillväxt. Ett sår som behandlas med enzymatisk debridering måste därför övervakas noggrant för tecken på infektion, såsom ökad rodnad, svullnad, värme, ont doft eller varbildning. En infektion kan inte bara fördröja läkningen utan kan bli livshotande om bakterierna sprids till blodbanan och orsakar blodförgiftning (sepsis).
Andra nackdelar är de relativt höga kostnaderna och den begränsade tillgängligheten, eftersom preparaten oftast kräver recept och inte finns på alla vårdinrättningar. Behandlingen kan också ta längre tid än kirurgisk debridering vid stora sår, och vissa patienter kan utveckla lokal irritation eller överkänslighet mot de aktiva ämnena.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online