Kalium är ett livsviktigt mineral för kroppens biokemi. Blodets kaliumnivåer regleras mycket noggrant, och ett normalvärde för vuxna ligger mellan 3,5 och 5,0 mmol per liter (referensvärden kan variera något mellan olika laboratorier). Kaliumnivåerna kontrolleras som en del av rutinmässiga blodprover och övervakas extra noga hos patienter med hjärt- eller njursjukdom.
Kalium är den dominerande katjonen (positivt laddad jon) inuti kroppens celler. Mängden kalium inuti cellerna är mer än 36 gånger större än utanför dem, vilket skapar en laddningsskillnad – en så kallad elektrisk potential – över cellmembranet. Kalium, natrium och kalcium, tillsammans med andra mineraler, finns i balans på varsin sida om membranet. Deras rörelser över membranet skapar den energi som krävs för hjärtslagen, skelettmuskelns och glattmuskelns sammandragningar samt många andra cellulära processer.
Väte är den viktigaste katjonen i kroppens syra-bas-balans, och pH är ett mått på vätejonkoncentrationen. När blodet blir för surt (förhöjd koncentration av vätejoner, ett tillstånd som kallas acidos) flyttas väte in i cellerna, vilket pressar ut kalium i blodet. När blodet istället blir för basiskt (för få katjoner, så kallad alkalos) sker motsatt förflyttning. Njurarna kan också utsöndra eller behålla kalium för att upprätthålla syra-bas-balansen. Sjukdomar som stör utsöndringen, eller som orsakar plötsliga mineralförluster genom kräkningar eller diarré, kan rubba denna känsliga balans.
Kalium är avgörande för hjärtmuskulaturens funktion. När kaliumhalten i serum ligger under eller över det normala området blir hjärtats kontraktioner ineffektiva och arytmier (rytmrubbningar) kan uppstå. Låga kaliumnivåer påverkar även effekten av digitalis, ett läkemedel mot hjärtsvikt, och ökar risken för biverkningar. Kaliumnivåerna bör därför kontrolleras regelbundet hos alla som använder digitalis eller behandlas för hjärtrelaterade besvär.
Njurarna utsöndrar kalium, och mineralens nivåer i blodet regleras genom njurarnas arbete. Är serumnivån för hög utsöndras mer kalium; är den för låg behålls mer i kroppen. Vid njursvikt minskar utsöndringen av kalium, vilket kan leda till hyperkalemi – ett farligt högt kaliumvärde. Vätskedrivande läkemedel (diuretika) kan orsaka överdrivna kaliumförluster via njurarna. Kaliumbesparande diuretika fungerar å andra sidan tvärtom: de bevarar kalium samtidigt som de ökar utsöndringen av natrium, en av kaliums balanserande motpoler. Njurpatienter och alla som behandlas med diuretika bör därför låta kontrollera sina kaliumnivåer regelbundet.
Eftersom kaliumnivåerna i blodet regleras så strikt kan brist på mineralet i kosten få allvarliga konsekvenser. Bananen är den mest kända kaliumkällan, men det finns flera andra bra alternativ: avokado, potatis, mörkgröna bladgrönsaker som spenat och grönkål samt baljväxter som bönor och linser. Den som använder kaliumbesparande diuretika bör rådfråga en nutritionist eller dietist om hur kaliumintaget bäst bör anpassas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online