Nuklearmedicinskt test av sköldkörteln – så fungerar en sköldkörtelscintigrafi

Inom nuklearmedicinen använder specialister radioaktiva isotoper för att både diagnostisera och behandla olika sjukdomstillstånd. En sköldkörtelscintigrafi är ett nuklearmedicinskt test som utnyttjar en instabil isotop av jod för att undersöka sköldkörtelns funktion och struktur. Undersökningen ger läkarna värdefull information som inte kan fås genom en vanlig fysisk undersökning eller blodprov.

Sköldkörteln

Sköldkörteln är en liten, fjärilsformad körtel placerad på framsidan av halsen, strax under Adamsäpplet. Trots sin blygsamma storlek spelar den en avgörande roll i kroppens ämnesomsättning och påverkar i praktiken nästan alla kroppens system – från hjärtats rytm och energinivåer till vikt, temperatur och humör.

En sköldkörtel som fungerar onormalt kan antingen vara överaktiv, vilket kallas hyperthyreos, eller underaktiv, vilket kallas hypothyreos. Båda tillstånden kan ge betydande besvär och kräver korrekt diagnos för rätt behandling.

Vad är instabila isotoper?

Ett grundämne kan förekomma i flera olika former, så kallade isotoper, beroende på hur många neutroner som finns i atomernas kärnor. Vissa isotoper av många grundämnen är instabila, det vill säga radioaktiva. Det innebär att atomkärnorna med tiden frigör energi i form av strålning tills de blir stabila. Denna egenskap gör isotoperna användbara inom medicinen, eftersom den utstrålade energin kan detekteras och avbildas med särskilda kameror.

Radioaktivt jod

Jod är livsviktigt för sköldkörtelcellernas funktion – körteln använder normalt jod för att producera sina hormoner. Därför är en jodisotop som kallas jod-123, eller I-123, särskilt användbar vid diagnos av sköldkörtelsjukdomar. Aktiva celler tar upp mer jod från blodet än mindre aktiva celler, vilket gör att undersökningen kan visa exakt var och hur hårt sköldkörteln arbetar.

Så går undersökningen till

Eftersom I-123 är instabilt frigör det kontinuerligt energi i form av gammastrålning. Vid en sköldkörtelscintigrafi injiceras I-123 i blodet, ofta i en ven i armen. Isotopen cirkulerar sedan i kroppen och samlas i sköldkörteln. Efter en viss väntetid riktas stråldetektorer – speciella gammakameror – mot halsen, och sköldkörteln kan avbildas på en datorskärm.

Baserat på hur snabbt I-123 tas upp av sköldkörteln, samt i vilka mönster olika delar av körteln absorberar ämnet, kan läkaren identifiera områden som är överaktiva (så kallade varma knutor) eller underaktiva (kalla knutor). På så sätt kan olika sköldkörtelsjukdomar diagnosticeras med god precision.

Sjukdomar som kan upptäckas

Tillstånd som kan diagnostiseras med hjälp av I-123-scintigrafi inkluderar bland annat:

• Hyperthyreos – överfunktion där körteln producerar för mycket hormon, exempelvis vid Basedows sjukdom.
• Hypothyreos – underfunktion där hormonproduktionen är för låg, vilket kan ha många olika orsaker.
• Sköldkörtelknutor och tumörer – både godartade och elakartade förändringar kan synliggöras, även om ytterligare utredning ofta krävs för att fastställa arten.

Förberedelser och säkerhet

Innan undersökningen kan det vara nödvändigt att pausa vissa mediciner som innehåller jod eller påverkar sköldkörteln, eftersom de kan störa resultatet. Stråldosen vid en I-123-undersökning är låg och isotopen har kort halveringstid, vilket gör testet säkert för de flesta patienter. Gravida kvinnor bör dock alltid informera personalen i förväg. Din läkare ger dig specifika instruktioner anpassade efter din situation.