Vissa läkemedel har ingenting med sköldkörteln att göra, men kan ändå förvärra befintliga besvär eller till och med utlösa sjukdom i denna viktiga körtel. Andra preparat används däremot medvetet för att hämma sköldkörtelfunktionen.
Docent Daniel Drucker vid University of Toronto har redogjort för att följande läkemedel kan bidra till hypotyroidism, det vill säga en underaktiv sköldkörtel: litium, amiodaron (används mot hjärtrusningar), sulfonamider, bexaroten, etionamid, antiepileptika, interferon, kortikosteroider och sunitinib. Även vissa orala kontrastmedel som används för att avbilda gallblåsan (kolecystografi) kan påverka körteln negativt.
Preparat som används vid behandling av krampanfall kan också störa sköldkörtelfunktionen. Fenytoin (Dilantin) kan rubba bindningen av sköldkörtelhormon i blodet och därmed ge onormala provsvar vid blodprov. Studier visar även att barn som får krampdämpande mediciner, exempelvis valproinsyra eller karbamazepin, kan löpa ökad risk att utveckla hypotyroidism.
De amerikanska National Institutes of Health uppger att propyltiouracil (PTU) och metimazol (Tapazole) är två läkemedel som avsiktligt hämmar sköldkörtelfunktionen. De används för att behandla en överaktiv sköldkörtel, hypertyreos, genom att blockera körtelns hormonproduktion.
Radioaktivt jod intas oralt och används för att permanent stoppa sköldkörtelns hormonproduktion, vilket i praktiken alltid resulterar i hypotyroidism. Eftersom körteln efter behandlingen inte längre förmår producera tillräckliga mängder hormon krävs i regel livslång substituerande medicinering med sköldkörtelhormon.
Orala preventivmedel kan enligt vissa studier bidra till Hashimotos tyreoidit, en autoimmun sjukdom där immunförsvaret angriper sköldkörteln. Sjukdomen kan leda till bildning av sköldkörtelnoduler – knutor av celler som i de flesta fall är godartade, men som i ovanliga fall kan utvecklas till cancer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online