Många förundras över hur mycket snäckskal och det mänskliga skelettet faktiskt har gemensamt. Båda är byggda med hjälp av kalciumkarbonat, ett mineral som spelar en central roll i naturen och ger struktur åt en lång rad levande organismer.
Kalciumkarbonat är ett vanligt förekommande mineral som återfinns hos många olika organismer, från växter och alger till djur. Det fungerar på sätt och vis som naturens egen betong – ett material som ger hårdhet, stabilitet och skydd.
Hos snäckor är det själva organismen som producerar kalciumkarbonatet. Snäckans mantel utsöndrar kontinuerligt mineralämnen som lägrs i tunna lager och successivt bygger upp ett starkt, skyddande yttre skal. Ju äldre snäckan blir, desto tjockare och mer utvecklat blir skalet.
I människans kropp är det specialiserade celler som kallas osteoblaster som ansvarar för att bilda ny benvävnad. Dessa celler avsätter mineraler, bland annat kalciumkarbonat, men framför allt kalciumfosfat i form av hydroxylapatit. Tillsammans med proteinet kollagen gör detta skelettet både starkt och samtidigt relativt lätt.
Trots att både snäckskal och skelett innehåller kalciumkarbonat skiljer sig deras exakta sammansättning åt. Ett snäckskal består till största delen av kalciumkarbonat i form av aragonit eller kalcit, medan benvävnad huvudsakligen består av kalciumfosfat kombinerat med organiskt material. Gemensamt är dock grundprincipen: ett mineralrikt, hårt material som ger form, styrka och skydd åt den levande organismen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online