Ett krampanfall är en term som ofta används synonymt med epileptiskt anfall. Ett anfall uppstår när muskler drar ihop sig och slappnar av snabbt och okontrollerat. Det är vanligtvis kortvarigt och inträffar ofta utan förvarning. Under ett anfall kan delar av eller hela hjärnan, liksom muskler och nerver, påverkas.
Ett konvulsivt anfall utvecklas i fyra faser: prodrom, aura, ictus och postiktal period.
Normalt omvandlas varje kroppsrörelse till elektrokemiska energiurladdningar som via neuronerna, det vill säga nervcellerna, leds till hjärnan. Vid en konvulsion urladdar cellen för mycket elektrisk impuls när den ska utföra en uppgift – mer än vad nervcellerna kan hantera. Ibland fortsätter cellerna att urladda även innan de tidigare impulserna har hunnit tolkas av hjärnan.
Under perioden av upprepat onormal urladdning börjar musklerna dras samman och slappna av omväxlande, och vissa delar av kroppen fungerar oregelbundet. Allt detta beror på nervcellernas hyperexcitabilitet (överretbarhet) och hypersynkroni (överdriven synkroniserad aktivitet).
De kliniska symptomen vid konvulsioner beror på var i hjärnan neuronerna urladdar sina elektriska impulser, och de kan indelas efter anfallstyp:
Innefattar läppsmackande, blinkningar eller fladdrande ögonlock, tuggande eller ryckiga rörelser i munnen, skakningar i en finger eller hand, ryckiga benrörelser, stirrande blick, plötslig medvetenhetsnedsättning samt försämrad inlärningsförmåga.
Även kallat generaliserat anfall. Tecken och symptom inkluderar medvetlöshet, fall, intensiva muskelkontraktioner i stora delar av kroppen som varar i 15–20 sekunder, nedsatt andning, inkontinens, cyanos eller mörk missfärgning av huden till följd av syrebrist, bakåtrullande ögon, utvidgade pupiller, tungbett och ökad hjärtfrekvens. Efter anfallet följer ofta förvirring, huvudvärk, dåsighet och djup sömn. Ett karakteristiskt tecken är det så kallade epileptiska skriket, som orsakas av en tonisk kontraktion av andningsmusklerna med delvis stängning av stämbanden.
Symtomen omfattar muskelkontraktioner i avgränsade kroppsdelar (till exempel finger eller hand), obegripligt tal, yrsel samt onormala sinnesintryck (syn, hörsel, lukt och smak) utan medvetlöshet. Även illamående, rodnad hud, svettning och utvidgade pupiller kan förekomma. Personen kan dessutom uppvisa personlighets- och beteendeförändringar samt olämpliga känslouttryck.
Kännetecknas av att personen är orörlig under en längre period eller utför automatiska rörelser som är olämpliga för den aktuella platsen och situationen. Plötsliga utbrott av negativa känslor som rädsla, ilska, ångest och irritabilitet är vanliga. Efter anfallet saknas oftast minnet av episoden helt.
Diagnostiska undersökningar och bedömningar görs för att fastställa anfallstypen samt vilken del av hjärnan som är påverkad. En grundlig anamnes och fysisk undersökning är viktiga för att spåra eventuella underliggande sjukdomar eller skador som kan ha påverkat hjärnan och utlöst anfallet.
Datortomografi (CT) och magnetresonanstomografi (MRT) används för att upptäcka avvikelser eller växande lesioner i hjärnan eller i de blodkärl som försörjer hjärnan med blod och syre, samt för att identifiera degenerativa förändringar. Elektroencefalografi (EEG) är ett annat centralt diagnostiskt verktyg som registrerar hjärnans elektriska aktivitet och avgör om den avviker från det normala vågmönstret.
Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt vid konvulsiva anfall: medicinsk och kirurgisk behandling. Den medicinska behandlingen anpassas individuellt från fall till fall, och målet är full kontroll över anfallen. Läkemedel botar inte anfallen, men de kontrollerar förekomsten och väljs utifrån anfallstyp. Vanliga läkemedel är klonazepam, karbamazepin, fenytoin, fenobarbital, gabapentin, lamotrigin och topiramat.
Kirurgisk behandling övervägs när den underliggande orsaken till anfallen främst beror på tumörer, abscesser, cystor eller kärlavvikelser i hjärnan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online