Tyfoidfeber var i högsta grad smittsam under första världskriget och utgjorde ett allvarligt hot mot soldaterna på alla fronter. Sjukdomen spreds främst via förorenat vatten och livsmedel, och de ohygieniska levnadsförhållandena i skyttegravarna gjorde att bakterierna lätt kunde spridas mellan männen.
De trånga och fuktiga skyttegravarna saknade nästan helt ordentlig avloppshantering och rent dricksvatten. I kombination med bristande medicinsk vård och överfulla fältsjukhus skapades idealiska förhållanden för tarminfektioner som tyfoidfeber att spridas snabbt genom trupperna.
Sjukdomen, som orsakas av bakterien Salmonella typhi, gav symtom som hög feber, svaghet, magont och utmattning. För en svag eller undernärd soldat kunde infektionen bli dödlig, och den orsakade betydande förluster långt bakom frontlinjen.
Bland annat den brittiska armén vaccinerade sina soldater i stor skala mot tyfoidfeber, vilket dramatiskt minskade antalet sjukdomsfall bland de allierade trupperna. På östfronten härjade däremot även fläcktyfus, som spreds av löss, med katastrofala följder i bland annat Serbien och Ryssland.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online