Indikativ planering är en ekonomisk strategi som ligger mellan laissez-faire-marknader och kommandeconomier. Regeringen sätter breda mål — tillväxtmål, sysselsättningsnivåer, sektora prioriteringar — men lämnar genomförandet till privata företag och marknadskrafter, med incitament, prognoser och infrastrukturinvesteringar för att styra snarare än diktera.
Viktiga Drag
- Icke-bindande mål för både offentlig och privat sektor.
- Samordning genom incitament, indikativa prognoser och strategiska infrastrukturinvesteringar.
- Hög flexibilitet — anpassar sig till förändrade förhållanden utan stelkvoter.
- Kontrasterar mot direktiv (kommando) planering (t.ex. Sovjet Gosplan), där mål är obligatoriska och centralt genomförda.
Historiska Exempel
- Frankrike (1946–1990-tal): Commissariat Général du Plan pionjärde modellen, inspirerad av det holländska Central Planning Bureau.
- Japan (MITI): Ministry of International Trade and Industry gav strategisk vägledning för industripolitik, känd för att styra sektorer som bilar och elektronik.
- Indien (tidiga Femårsplaner): Blandade indikativa element med en blandadekonomi-ram.
Modern Relevans
Idag dyker indikativ planering-koncept upp i strategiska förutsynsövningar, gröna omställningsplaner och regionala utvecklingsstrategier — där regeringar sätter riktning utan att mikrostyra företag.
