En halsodling är en laboratorieundersökning som används för att påvisa bakteriella eller svampinfektioner i halsen. Vid undersökningen tas ett prov med ett sterilt svep från slemhinnan i svalget, som därefter placeras i ett näringsmedium där eventuella mikroorganismer får växa fram. Växer en infektion fram är odlingen positiv; växer inget fram är den negativ. Halsodling används ofta för att diagnostisera exempelvis streptokockinfektion i halsen, som kräver behandling med antibiotika.
Märk blodagarplattan med patientens namn och datum för provtagningen, så att provet inte förväxlas med andra prover.
Be patienten luta huvudet bakåt och öppna munnen brett. Tryck försiktigt ner tungan med en tungspatel för att få fri sikt mot svalget.
För det sterila bomullssvepet längs svalgets baksida, nära halsmandlarna (tonsillerna). Undvik att svepet kommer i kontakt med tungan eller kindernas insida, eftersom detta kan ge missvisande resultat.
Rulla försiktigt svepet över hela ytan av blodagarplattan så att materialet fördelas jämnt. Kassera därefter svepet och tungspateln i en behållare för biologiskt farligt avfall.
Placera blodagarplattan i en ljusburk. Burken ska sedan inkuberas vid 35–37 grader Celsius i minst 18 timmar. Därefter kan plattan undersökas efter tecken på betahemolytiska kolonier, det vill säga kolonier som bryter ner de röda blodkropparna i agarn. Förekomst av betahemolytiska kolonier tyder på en eventuell halsinfektion, oftast orsakad av betahemolytiska streptokocker i grupp A.
Resultatet från odlingen hjälper läkaren att avgöra om infektionen är bakteriell och därmed kan behandlas med antibiotika. Vid negativ odling men kvarstående besvär kan ytterligare utredning behövas, eftersom symtomen då kan bero på virus eller andra orsaker som inte svarar på antibiotikabehandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online