Gränsvärden för radiofrekvent strålning – vad gäller egentligen?

Radiofrekvent (RF) strålning är en icke-joniserande form av energiöverföring som sker genom elektriska och magnetiska fält. Till skillnad från joniserande strålning från radioaktiva källor har RF-strålning inte tillräckligt hög energi för att skada DNA direkt. Exponering för stora doser kan dock ge upphov till termiska effekter i biologiska vävnader, vilket gör att myndigheter världen över fastställt tydliga exponeringsgränser.

Skadliga effekter av RF-strålning

Termen "RF-strålning" beskriver ett fält av lågenergetisk fotonaktivitet – samma typ av fält som alstras i en mikrovågsugn. När mat placeras i ett mikrovågsfält exciteras atomerna i livsmedlet, vilket ger en värmeeffekt. På motsvarande sätt kan mycket stora doser RF-strålning i praktiken "värma upp" eller skada mänskliga vävnader om absorberad effekt blir hög nog.

Det är just denna värmeeffekt som ligger till grund för dagens exponeringsgränser. Så länge den absorberade energin hålls under tröskelvärdet uppstår inga kända skadliga biologiska effekter.

Vanliga källor till RF-strålning

Radiofrekvent energi är en grundpelare inom modern telekommunikation. Storskaliga källor till RF-strålning omfattar bland annat:

• Sändarantenner för TV-sändningar
• Radiokommunikation av alla slag
• Satellitlänkar
• Mobilmaster för cellulär telefoni och PCS-tjänster

För de flesta människor kommer exponeringen i första hand från närliggande källor som mobiltelefoner, wifi-router och trådlösa enheter, medan basstationer och sändarmaster bidrar med betydligt lägre nivåer på marknivå.

Gränsvärden för RF-strålning

Exponeringströskeln där skadliga biologiska effekter kan uppstå ligger för de flesta frekvenser vid en helkropps-SAR (specific absorption rate) på fyra watt per kilogram. Det innebär att biologiska vävnader tål en absorberad effekt på fyra watt per kilogram kroppsmassa innan en mätbar värmeeffekt uppstår.

Helkroppsabsorptionen är dock frekvensberoende, vilket gör att gränsvärdena varierar mellan olika frekvensband. Detta gäller framför allt intervallet 30–300 MHz, där biologiska vävnader absorberar RF-energi särskilt effektivt och där gränsvärdena därför är som striktast.

I Sverige följer Strålsäkerhetsmyndigheten de internationella riktlinjer som tagits fram av ICNIRP (International Commission on Non-Ionizing Radiation Protection). För mobiltelefoner tillämpas exempelvis ett separat gränsvärde på 2 watt per kilogram, beräknat över 10 gram vävnad, eftersom lokal absorption i huvudet eller kroppen är den relevanta faktorn vid nära användning.