Plutonium (Pu) är ett radioaktivt metalliskt grundämne med atomnummer 94. Det skapades första gången 1941 vid University of California i Berkeley och producerades i stora mängder för atombomben "Fat Man", som släpptes över Nagasaki i Japan under andra världskriget. Andra användningsområden inkluderar reaktorer i kärnkraftverk, hjärtstimulatorer (pacemakers) och termoelektriska generatorer för instrument inom rymdprogrammen.
"Typ S"-plutonium är en av tre klassificeringar (tillsammans med typ F och typ M) som medicinska forskare och arbetsmiljöexperter använder för att beskriva hur snabbt det radioaktiva ämnet tas upp i människokroppen.
Plutonium är ett radioaktivt grundämne som skapas genom att uran bombarderas med neutroner (subatomära partiklar utan elektrisk laddning). Ämnet avger inte stark strålning, men kan fastna i ben eller lungor, vilket ökar risken för cancer. Även om det upptäcktes 1941 avslöjades det inte för andra forskare förrän 1948 på grund av nationella säkerhetsskäl.
Experiment på gnagare och hundar under åren 1944–1945 undersökte hur plutonium tas upp i kroppen, hur det fördelas i kroppen, vilka effekter det har på organen och hur det lämnar kroppen. Forskarna upptäckte att plutoniumoxid, särskilt när det upphettats till höga temperaturer, absorberas i kroppen under flera år – denna form märktes som typ S (slow, långsam). Plutoniumnitrat, en löslig kemisk form, absorberas på dagar och märktes som typ F (fast, snabb). Andra kemiska former som absorberas över veckor, såsom plutoniumfluorid, märktes som typ M (medium, medel).
Man fann att typ S-plutonium lämnade lungorna långsammare än typerna M och F. Både typ S- och typ M-plutonium har mycket lång halveringstid (tiden det tar för hälften av ämnet att sönderfalla) och stannar kvar i kroppen under långa perioder. Ämnet visade sig dock vara mindre akut giftigt för människor än botulism, difteri, curare eller stryknin.
Typ S-plutonium, plutoniumoxid, är ämnets vanligaste form. Det är praktiskt taget olösligt, även om dess beteende i kroppen beror på hur det tas upp. Om en person äter eller dricker det elimineras en stor andel genom kroppens normala avgiftningssystem. Om det däremot inhaleras kan så mycket som 20–60 procent (beroende på partikelstorlek och andra faktorer) stanna kvar i lungorna. Resten elimineras inom några dagar. Det plutonium som finns kvar i lungorna avlägsnas sedan under flera år via kroppens avgiftningssystem och transporteras till lymfkörtlar och andra organ, främst ben och lever.
Om ämnet kommer in i kroppen genom ett öppet sår kan det ta sig direkt till organen, beroende på dess kemiska form. Detta är dock ovanligt tack vare fjärrhantering med robotarmar och skyddskläder. Typ M-plutonium, såsom plutoniumfluorid eller plutoniumklorid, är måttligt lösligt och lämnar kroppen snabbare.
Typ F-plutonium, plutoniumnitrat, är ämnets näst vanligaste form. Det är mer lösligt än typ S. Dess beteende i kroppen liknar typ S, men det lämnar lungorna snabbare.
Typ S-plutonium, liksom typ F och M, är giftigt vid intag, men inte mer än många tungmetaller som järn, kobolt, koppar och zink. Plutoniets huvudsakliga strålning kommer från alfapartiklar, som inte kan tränga igenom huden. Inandning utgör den största risken. Det är dock inte så farligt att "en fläck kan döda". Andra naturliga ämnen är mer giftiga, till exempel botulinumtoxin, och många ämnen kan vara skadliga om de inte hanteras korrekt.
Typ S-plutonium används i termoelektriska generatorer i rymdsonder som färdas så långt bort att solenergi inte räcker till, exempelvis Galileo- och Cassini-sonderna som reste till Jupiter. Det används också i navigationsfyrar, satelliter och pacemakers.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online