Blodserum – den klara vätskedelen av blodet – analyseras för att avgöra om en person har utsatts för syfilis. Serologiska tester används dels för diagnos, dels för att utvärdera behandlingens effekt, dels för att screena befolkningen efter eventuell smitta. Testerna påvisar framför allt de antikroppar som bildas i blodet under ett syfilisinfektionsförlopp. I USA används flera olika typer av blodprov, både vid initial diagnos och vid uppföljning av patienter.
Blodprovstagningen sker enligt helt rutinmässiga förfaranden. Vanligen dras cirka 5 till 10 milliliter blod upp i ett glasrör som sedan skickas till ett laboratorium utrustat för de speciella analyserna. Provtagning kan utföras i praktiskt taget alla större tätorter i USA och Kanada, och patienten behöver inte göra någon särskild förberedelse innan provet tas.
Vid screening används oftast en relativt enkel kategori av tester som kallas icke-treponemala antigentester. Ett blodprov blandas med särskilda ämnen; bildas klumpar i blandningen är testet positivt. Läkarens tolkning och ytterligare prov behövs ofta, eftersom såväl falskt negativa som falskt positiva resultat kan förekomma. Falskt positiva resultat kan orsakas av andra infektionssjukdomar, bland annat mononukleos, spetälska, reumatoid artrit, lupus och hiv. Falskt negativa resultat kan uppstå när patienten testas alldeles för tidigt efter smittotillfället.
För att utesluta falskt positiva resultat från screeningtesterna används en mer komplex typ av analys som kallas treponemala antikroppstester. Dessa mäter endast förekomsten av antikroppar som är specifika för syfilis. Patientens blodserum blandas med en beredning som hindrar antikroppar orsakade av andra infektioner från att störa analysen. Därefter placeras serumet på ett objektglas som innehåller ett specialämne. Kommer serumet från en person med syfilis syns syfilisantikropparna på glaset, och dessa detekteras sedan med ultraviolett ljus.
En arbetsgrupp inom det amerikanska forskningsinstitutet Agency for Healthcare Research and Quality konstaterade 2009 att screeningtester kan påvisa syfilisinfektioner som därefter kan behandlas med antibiotika. Screening kan också medföra vissa risker, exempelvis falskt positiva resultat, onödig oro för patienten samt problem kopplade till antibiotikaanvändning, men överlag överväger fördelarna nackdelarna. Forskningen visade även att allmän screening av gravida kvinnor minskar andelen spädbarn som föds med syfilisinfektion.
I en artikel i tidskriften Sexually Transmitted Diseases redogör Allyn Nakashima och kollegor för att syfilis historiskt sett var utbrett över hela USA, men minskade snabbt efter introduktionen av penicillinbehandling och omfattande folkhälsoprogram, med sin lägsta nivå under 1950-talet. Under senare delen av 1900-talet och början av 2000-talet har dock sjukdomen återkommit och koncentrerats till södra USA samt till storstadsområden utanför regionen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online