Även om fågelinfluensa är betydligt vanligare bland fåglar än bland människor har sjukdomen fått stor uppmärksamhet i media de senaste åren, i takt med att allt fler människor insjuknat. Virusets ursprung går dock långt längre tillbaka i tiden än dess moderna ryktbarhet.
Det första dokumenterade fallet av fågelinfluensa, som egentligen benämns aviär influensa, registrerades i Italien år 1878 enligt Avianinfluenza.org. De flesta experter är dock överens om att sjukdomen sannolikt är mycket äldre – möjligen lika gammal som mänskligheten själv. Modern medicinsk forskning pekar dessutom på ett samband mellan en mutation av fågelinfluensaviruset och spanska sjukan, den stora pandemin år 1918. Denna epidemi beskrivs som den mest förödande i människans historia och krävde mellan 20 och 40 miljoner liv världen över, enligt Stanford University.
Fågelinfluensa har fått sitt namn eftersom viruset naturligt förekommer bland fåglar och är mest smittsamt där. Enligt den amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC bär infekterade fåglar viruset i sina tarmar. Sjukdomen utsöndras via saliv, avföring och nässekret och sprids snabbt från fågel till fågel. Tamfåglar, som höns och kalkoner, drabbas särskilt hårt när viruset väl tar sig in i en besättning. För fåglarna är infektionen ofta dödlig.
Trots att människor normalt undviker smitta har vissa former av viruset överförts till människor i dokumenterade fall sedan 1997, enligt CDC. De flesta infektioner beror på kontakt med smittad levande fjäderfä eller med sekret från infekterade fåglar. När en person väl smittats sprids sjukdomen sällan vidare mellan människor. Eftersom alla influensavirus dock har förmåga att mutera fortsätter forskare och internationella hälsoorganisationer att noggrant övervaka fågelinfluensafall – särskilt i Asien där viruset är som mest utbrett – för att i tid upptäcka stammar som kan spridas mellan människor.
Symtomen på fågelinfluensa hos människor liknar ofta dem vid vanlig säsongsinfluensa och kan i värsta fall vara dödliga. Enligt CDC har cirka 400 fall av humaninfektion med H5N1-viruset rapporterats sedan 2003, från fler än ett dussin länder.
Att äta fjäderfä betraktas inte som en riskfaktor, trots att sjukdomen ofta förekommer bland fåglar som föds upp för konsumtion. Störst risk löper personer som hanterar smittat fjäderfä vid slakt, plockning och styckning. Konsumenter äter däremot vanligtvis köttet efter grundlig tillagning, en process som dödar viruset.
Den moderna varianten av fågelinfluensa som drabbar människor är resistent mot åtminstone två vanliga antivirala läkemedel som används mot andra influensastammar. Vissa tillgängliga preparat kan möjligen ha effekt, men forskare arbetar fortfarande med att fastställa detta. Utmaningen, liksom med alla influensavirus, ligger i virusets förmåga att mutera och anpassa sig till olika behandlingsformer.
För att förhindra smittspridning krävs frekvent handtvätt – särskilt vid arbete med fåglar i riskzonen – samt korrekt tillagning av fjäderfä och noggrann rengöring av alla verktyg och ytor som kommit i kontakt med fjäderfä eller vilda fåglar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online