Levande eller avlidna donatorer tillhandahåller mänskliga organ för transplantation i en handling som närmast kan beskrivas som ren altruism. I USA är det förbjudet att sälja organ, och tekniska begränsningar gör det nästintill omöjligt att kringgå lagen. Varje delstat har sin egen myndighet för organinsamling, medan fördelningen av organ koordineras mellan delstaterna av United Network for Organ Sharing (UNOS), som arbetar under kontrakt med det amerikanska hälsodepartementet. UNOS leds av en styrelse med 40 ledamöter, och en av organisationens permanenta kommittéer ägnas helt åt etiska frågor.
Fördelningen av organ börjar inom respektive delstat, vilket innebär att donation i första hand styrs av delstatlig lagstiftning. Alla utom fyra amerikanska delstater samt Puerto Rico hade mellan 2006 och mitten av 2011 antagit en enhetlig anatomisk gåvolag (Uniform Anatomical Gift Act, UAGA), och ytterligare två delstatsparlament övervägde lagen vid samma tidpunkt.
UAGA gör varje donationsdokument – till exempel en enkel deklaration på körkortet – eller ett uttalat önskemål att inte donera rättsligt giltigt. I praktiken respekterar insamlingsmyndigheterna sällan dessa uttalanden mot en sörjande familjs invändningar, men dokumentationen kan spara värdefull tid när matchningen mellan donator och mottagare ska påbörjas.
Den största etiska utmaningen är därför att diskutera sina önskemål med familjen i förväg, innan någon tvingas fatta beslut i en svår stund.
UNOS för separata listor över mottagare som väntar på varje enskilt organ eller kombination av organ. Mottagarnas läkare tilldelar numeriska poäng baserat på ålder, medicinskt tillstånd och andra faktorer som är relevanta för det aktuella organsystemet och de sjukdomstillstånd som skapar behovet av transplantation. Prioriteringen på listorna sker genom en algoritm som UNOS förvaltar enligt organspecifika protokoll.
Organ matchas först inom donatorns delstat eller grupp av delstater utifrån grundläggande egenskaper. UNOS-listan tas i bruk först om ingen lokal matchning hittas, för att successivt utvidga sökningen geografiskt så långt bort som organet kan transporteras. Listorna innehåller även uppgifter om etnicitet, eftersom transplantationer inom samma etniska grupp har störst chans att lyckas. Mer än hälften av dem som väntar på organ tillhör etniska minoriteter, som dessutom drabbas oproportionerligt ofta av vissa organskadande sjukdomar.
Levande donatorer vet nästan alltid vem som ska ta emot deras organ. Det kan röra sig om direkta släktingar, men om vävnadsmatchningen inte är tillräckligt bra kan paret kopplas samman med ett eller flera andra par, så att fler patienter får organ som passar dem bättre. Varje form av sådana utbyten medför sina egna etiska frågeställningar, men de flesta handlar i grunden om en stark altruistisk vilja att hjälpa varandra kombinerat med en noggrant avvägd bedömning av de risker som är förknippade med ingreppen.
Anhöriga som ansvarar för donationen av en avliden persons organ kan också rikta donationen till en kompatibel person som redan finns på väntelistan.
De riktlinjer från det amerikanska hälsodepartementet som UNOS verkar under kan knappast vara tydligare: ”Varken den läkare som vårdade den avlidne vid dödsfallet eller den läkare som fastställer tidpunkten för döden får delta i ingreppet där ett organ avlägsnas eller transplanteras.”
Detta säkerställer att donatorn och mottagarna alltid har helt separata medicinska team. Tills dess att en donator har förklarats död ägnar läkaren all uppmärksamhet åt att rädda donatorns liv. Transplantationskirurger arbetar inte på akutmottagningar – de kallas endast in för att operera en kropp vars död redan har konstaterats.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online