Stamceller har en enorm potential inom regenerativ medicin för behandling eller botande av sjukdomar. En stamcell kännetecknas av två egenskaper: förmågan att dela sig och förnya sig själv utan begränsning, samt förmågan att differentiera sig, det vill säga omvandlas till många olika, mer specialiserade celltyper. En stamcell kan vara av två typer: embryonal eller vuxen (somatisk).
Embryonala stamceller härrör från ett fyra till fem dagar gammalt mänskligt embryo som uppstått ur ett befruktat ägg. Vid detta stadium är embryot en boll av celler som kallas blastocyst, vilken vanligtvis donerats från en fertilitetsklinik (IVF-klinik). Vuxna stamceller finns i redan utvecklade organ och vävnader, bland de mogna celler som bygger upp vävnaden. De återfinns bland annat i hjärnan, benmärgen, blodet, tänderna, skelettmuskulaturen, hjärtat och levern.
Den embryonala stamcellen är den yngsta kända celltypen. Den är odifferentierad, alltså ospecialiserad, och pluripotent, vilket innebär att den kan omvandlas till nästan vilken celltyp som helst i kroppen. Den vuxna stamcellen är också odifferentierad men multipotent, vilket betyder att den fortfarande kan byta identitet till mer än en celltyp, men typiskt sett endast till de celltyper som finns i den vävnad eller det organ där den hittades. Den vuxna stamcellen är därför inte lika mångsidig för användning i forskning.
Embryonala stamceller är lätta att få fram och odla i stora kvantiteter. I laboratoriemiljö växer och delar sig dessa celler utan problem. Vuxna stamceller är däremot sällsynta, eftersom de finns i fullt utvecklade vävnader och organ bland helt mogna celler som inte längre kan byta identitet. Därför är vuxna stamceller svårare att få fram och isolera. Dessutom är deras delning utanför kroppen kraftigt begränsad, vilket gör det svårt att odla dem i stora mängder – ett problem eftersom stamcellsterapier kräver ett stort antal celler.
Enligt National Institutes of Health (NIH) kan embryonala och vuxna stamceller skilja sig åt i hur sannolikt det är att de orsakar avstötning hos patienter vid stamcellsterapi. År 2009 var det fortfarande okänt om transplantation av vävnader härledda från hESC (mänskliga embryonala stamceller) skulle orsaka avstötning, eftersom kliniska prövningar då precis hade godkänts av FDA. Vävnader härledda från vuxna stamceller är dock mindre benägna att stötas bort, eftersom cellerna tas från patientens egen vävnad, odlas och differentieras till önskad celltyp och sedan förs tillbaka in i patientens kropp. Patientens immunsystem bör inte stöta bort kroppens egna celler, vilket minskar behovet av immunsupprimerande läkemedel och de biverkningar dessa kan orsaka.
Det har allmänt accepterats att embryonala stamceller kan differentiera till praktiskt taget vilken celltyp som helst, medan vuxna stamceller endast kan ge upphov till den vävnadstyp från vilken de härrör. Enligt NIH har dock nyligen genomförda experiment visat att vuxna stamceller från en typ av vävnad kan ge upphov till celler från en helt annan vävnad. Denna debatt fortsätter, och forskningen pågår för att mer fullständigt förstå dessa cellers förmågor.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online