Urban sprawl, eller stadsutbredning, definieras enligt Cornell Universitys institution för utvecklingssociologi allmänt som "den ökade bebyggelsen av mark i förorts- och landsbygdsområden utanför respektive stadscentrum". Fenomenet kännetecknas oftast av gles bebyggelse med fristående enfamiljshus, handelscentra längs vägar och ett starkt beroende av bilen som transportmedel.
Urbanister, särskilt de som är knutna till rörelserna "new urbanism" och "smart growth", har kritiserat urban sprawl hårt av en rad olika skäl. Kritiken rör framför allt tre områden: folkhälsa, miljöpåverkan och sociala konsekvenser.
I slutet av 2003 och början av 2004 publicerades två banbrytande studier som visade att när urban sprawl ökade i ett område, ökade även de negativa hälsoeffekterna bland områdets invånare. Den första studien, med Reid Ewing, forskningsprofessor vid National Center for Smart Growth, som huvudförfattare, visade att personer som bodde i glest bebyggda län promenerade färre minuter under sin fritid. De vägde också mer och hade en högre förekomst av högt blodtryck än sina motparter i tätare bebyggda områden.
Den studie som följde strax därefter, skriven av professorn Russ Lopez vid Boston University, visade att risken för fetma och övervikt bland invånarna ökade signifikant för varje poängs ökning i ett index för urban sprawl. Arbetet utlöste en våg av forskning inom området, där flera studier bekräftade sambandet mellan stadsutbredning och övervikt.
Vissa publikationer motsade dock detta samband. En artikel från 2008 i Journal of Urban Economics fann exempelvis ingen koppling. Författarna kritiserade det tidigare arbetet för att inte ha kontrollerat för självselektion – idén att individer med fetma i större utsträckning själva väljer att bo i glest bebyggda grannskap.
Urban sprawl ökar trafikstockningarna, enligt miljöorganisationen Sierra Club. Eftersom sprawl-områden oftast är utformade för att trafikeras med privata bilar kör invånarna där tre till fyra gånger mer än de som bor i täta stadsdelar, vilka är mer gynnsamma för alternativa transportsätt som gång, cykel och kollektivtrafik.
Sierra Club kopplar detta till skadliga miljöeffekter och noterar att överdrivet bilkörande är en av de främsta bidragande orsakerna till luftföroreningar som kan orsaka cancer och andra sjukdomar. Organisationen hävdar också att mer än en miljon acres – cirka 400 000 hektar – av parker, jordbruksmark och öppen natur röjs varje år för att ge plats åt handelscentra och andra byggnader som är typiska för urban sprawl.
I sin bok från 1993, "The Geography of Nowhere", pekade den urbane samhällskritikern James Howard Kunstler ut urban sprawl som en huvudsaklig orsak till nedbrytningen av gemenskapskänslan. Kunstlers tes är att eftersom stadsutbredningen kräver stora mängder bilkörning umgås människor inte socialt med varandra i sina grannskap. Han avskyr den moderna förorten och de utbredda städerna för deras brist på offentliga mötesplatser och beroende av privata motorfordon.
Kunstler byggde vidare på boken "The Death and Life of Great American Cities" från 1961, skriven av den numera avlidna Jane Jacobs. I den gick Jacobs hårt åt stadsplanerare för att de främjade stadsutbredning. En av de negativa konsekvenserna, enligt Jacobs, är att det med mindre socialt liv på gatorna finns färre "ögon på gatan" som kan motverka brott och andra olägenheter.
Jacobs och Kunstlers verk är de mest citerade i vad som har blivit en lång rad kritiska röster mot den upplevda negativa effekten av urban sprawl på samhällslivet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online