Kväve är en avgörande beståndsdel i alla organiska molekyler, såsom aminosyror, proteiner och nukleinsyror. Utan kväve skulle livet inte kunna existera. I naturen återvinns detta ämne kontinuerligt genom ett naturligt kretslopp som kallas kvävecykeln.
Kväve finns huvudsakligen i atmosfären som fri gas, men det förekommer även i organiskt material i mark och vatten. Växter kan inte ta upp gasformigt kväve direkt; istället får de kväve i form av oorganiska joner – ammoniumjoner och nitratjoner – från jordlösningen. Djur tillgodogör sig sitt kväve genom att äta levande eller dött organiskt material, exempelvis växter eller andra djur.
Kväve som ingår i växter och djur kallas organiskt kväve. När organismer dör omvandlar nedbrytningen kvävet tillbaka till en oorganisk form. Nedbrytare i jordens översta skikt, främst bakterier och svampar, bryter kemiskt ner kvävet i det organiska materialet och återför det till marken.
Efter nedbrytningen binder sig kvävet till jordens lerpartiklar i form av ammonium. Därefter sker en kemisk omvandling som utförs av autotrofa bakterier. Först omvandlas ammoniumet till nitrit, och därefter till nitrat. Denna tvåstegsprocess kallas nitrifikation och gör kvävet återigen tillgängligt för växterna.
Nitrat är mycket lösligt i vatten och lakas lätt ut ur jorden när det transporteras med regnvatten ut mot sjöar och hav. Det urlakade nitratet kan återföras till atmosfären genom denitrifikation. Även heterotrofa bakterier i syrefri (anaerob) jord kan omvandla kväveföreningar till gasformigt kväve och därmed slutföra kretsloppet.
Människan har i hög grad förändrat kvävecykeln genom olika aktiviteter, bland annat:
Dessa ingrepp leder till ett överskott av kväve i ekosystemen, vilket kan orsaka allvarliga miljöproblem som övergödning av sjöar och hav samt försurning av marker.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online