Innan du kastar dig in i en näspiercing – en potentiellt smärtsam och ärrbildande upplevelse – är det viktigt att tänka igenom konsekvenserna. Liksom alla ingrepp bör piercing undersökas ordentligt i förväg för att undvika riskerna. Att vara en informerad konsument kan bokstavligen vara skillnaden mellan att få ett unikt tillbehör till sin personliga stil eller att drabbas av en smärtsam och vanställande mardröm.
Näspiercing är inget att ta lätt på. Trenden är populär bland både rebelliska ungdomar och uttrycksfulla bohemer, men faktum är att allvarliga och missbildande konsekvenser kan uppstå om ingreppet inte utförs korrekt av en legitimerad och erfaren piercare.
Infektioner är vanliga vid näspiercing eftersom brosken i näsan inte får lika mycket näringsrikt blod som andra mjukdelsområden i kroppen, till exempel öronsnibben. Om en infektion uppstår och inte snabbt och korrekt behandlas med antibiotika kan den leda till att deformerade massor bildas på brosken, vilket resulterar i betydande yttre ärrbildning. Lämnas infektionen obehandlad kan den utvecklas till en keloid – en stor ansamling av ärrvävnad på piercingstället. Keloider kan vara allvarliga och kräver i värsta fall flera behandlingar och olika metoder, inklusive laser- och kirurgiska ingrepp, för att helt kunna avlägsna massan.
Det bästa sättet att undvika ärrbildning från en näsring är att vidta förebyggande åtgärder redan från början:
När piercaren klarat alla dina kontroller är det dags att följa upp med ordentlig och frekvent rengöring av området. De flesta piercare rekommenderar antibakteriell tvål på det nya såret minst tre gånger om dagen – en smärtsam men nödvändig process som innebär att man försiktigt vrider piercingen för att förhindra att sårskorpor och ärrvävnad bildas runt stiftet. Det rekommenderas också att du inte tar bort stiftet förrän efter minst sex veckor, så att läkningen blir tillräcklig. Sammanfattningsvis gäller: förebyggande åtgärder och noggrannhet minskar risken för permanenta ärr avsevärt.
Många piercare rekommenderar att man fortsätter tvätta piercingen under de första sex veckorna med antibakteriell tvål och samtidigt applicerar varma kompresser med vatten och havssalt för att minska svullnad och rodnad.
Te trädolja, som naturligt bekämpar hudbesvär, och E-vitaminolja, en känd ärrminskare, finns båda i de flesta hälsokostbutiker och apotek och kan köpas i ren oljeform. Dessa oljor rekommenderas särskilt när bäraren bestämmer sig för att ta bort piercingen, för att minimera risken för ärrbildning.
Som drabbad av en olycklig näspiercing hade jag stor tur att inga permanenta ärr uppstod. Jag hade bara mitt stift inne i två veckor innan infekterad vävnad utvecklades runt det. I panik återvände jag till samma piercare som satt i stiftet, och han genomförde den plågsamma extraktionen.
Som piercaren noterade var mina näsborrar smala, och därför måste stiftet, när det väl förts genom brosken, böjas bakåt för att inte synas. Extraktionen innebar alltså att stiftet togs bort längs samma väg som det gått in, med en långt ifrån bekväm 90-gradersvinkel att hantera. Själva piercingen gjorde ont, men extraktionen fick mig nästan att svimma. Jag har flera tatueringar, och ingen av dem kan jämföras med smärtan vid att ta bort näsringen.
Tur nog visade sig massan runt stiftet vara endast inflammerad vävnad och inte en keloid. Med strikt rengöring och regelbunden applicering av havssalt och te trädolja avtog massan, och efter några veckor var piercingen omöjlig att se för blotta ögat. Dock har jag fortfarande idag en liten knöl på insidan av näsborren – ärrvävnad kvar på platsen där piercingen satt.
Om långvarig svullnad, rodnad, smärta eller var uppstår på platsen för piercingen ska du omedelbart kontakta din läkare, som kan diagnostisera infektionen, avlägsna piercingen och påbörja en behandlingsplan. Vänta inte, och försök aldrig ta bort piercingen själv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online