Brandskum är ett specialutvecklat material som används inom brandbekämpning för att kyla bränder och kväva lågorna. Skummet lägger sig som ett täcke över den brinnande ytan, vilket både sänker temperaturen och hindrar syret från att mata elden.
Vatten är det vanligaste släckningsmedlet, men i vissa situationer kan det faktiskt förvärra branden. Vid oljebränder sjunker exempelvis vattnet ner under den brinnande vätskan, vilket kan orsaka att elden sprider sig kraftigt. Brandskum är utvecklat just för att hantera dessa svårsläckta bränder på ett säkrare och mer effektivt sätt.
Utvecklingen av brandsläckande skum tog sin början redan på 1800-talet. De första varianterna bestod av en kemisk förening av natriumbikarbonat och aluminiumsulfat, vilka reagerade med varandra och bildade ett skum. Dagens moderna brandskum tillverkas istället av kolväten och polära lösningsmedel, vilket gör dem resistenta mot alkohol – en viktig egenskap vid släckning av bränder som involverar alkohol- och lösningsmedelsbaserade vätskor.
Brandskum används främst för två ändamål: bekämpning av skogsbränder och släckning av kemiska bränder. För varje ändamål finns specialdesignade skumtyper. Utöver detta delas släckskum in i två huvudkategorier:
Brandskum klassificeras även efter sin expansionsgrad, alltså hur mycket skummet expanderar när det blandas med luft. Lågexpanderande skum är idealiskt för stora, öppna ytor eftersom det ger ett tätt och tungt täcke. Högexpanderande skum, som bildar stora volymer av lätt skum, är däremot särskilt användbart i slutna utrymmen som källare, lagerlokaler och fartygsinredningar där elden kan gömma sig i trånga utrymmen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online