Sanningsserum kontra lögndetektor: Så skiljer sig testerna åt

Sanningsserumtestning och polygraftestning är två förhörstekniker som traditionellt använts för att avslöja lögner. Båda metoderna har blivit populära ikoner inom populärkulturen och syns ofta i filmer och tv-serier, särskilt i kriminaldramer. Men hur fungerar de egentligen – och hur skiljer de sig från varandra?

Sanningsserumtestning

De vanligaste läkemedlen som används vid sanningsserumtestning är amytal och natriumpentotal (tiopental). Det är båda barbiturater som verkar dämpande på centrala nervsystemet och framkallar ett djupt avslappnat tillstånd. I detta tillstånd hämmas personens självkontroll och hämningar minskar, vilket kan få hen att tala mer fritt.

En skicklig förhörsledare kan utnyttja detta tillstånd för att ställa frågor som personen annars skulle kunna undvika eller svara undvikande på. Det är dock viktigt att komma ihåg att personen inte förlorar medvetandet helt – drogen skapar snarare ett gränsland mellan vakenhet och sömn där talen flyter lättare.

Polygraftestning

En polygraf, allmänt kallad lögndetektor, är en maskin som kopplas till personen via sensorer. Sensorerna mäter flera fysiologiska reaktioner samtidigt:

• Andningsfrekvens – hur snabbt och djupt personen andas
• Puls – hjärtats slagfrekvens
• Blodtryck
• Svettning – aktiviteten i hudens svettkörtlar

Grundidén är att lögnaktiga svar utlöser stressreaktioner som avspeglas i dessa kroppsliga mätvärden. Personens signaler registreras kontinuerligt i en graf under förhöret, och resultatet analyseras sedan av en utbildad polygrafexaminator som tolkar mönstren i kurvorna.

Tillförlitlighet

Trots sin popularitet saknar båda metoderna starkt vetenskapligt stöd för sin noggrannhet. Varken sanningsserum eller polygraf kan med säkerhet avgöra om någon talar sanning eller ljuger – stressreaktioner kan ha många orsaker, och ett påverkat medvetande kan lika gärna leda till falska bekännelser som till sanna.

Därför är uttalanden som gjorts under dessa tester inte tillåtna som bevis i domstol i de flesta länder. Trots den bristande tillförlitligheten fortsätter dock båda metoderna att användas utanför rättsväsendet, exempelvis i polisutredningar som ett led i förhörsarbete samt hos vissa arbetsgivare och myndigheter.