Stamcellsforskning handlar om att studera hur stamceller – omogna och "flexibla" celler som ännu inte har specialiserat sig – kan användas för att behandla sjukdomar och skador hos människor. Stamceller har en enastående förmåga att förnya sig själva genom mitotisk celldelning, vilket gör dem ovärderliga för kroppens reparation av vävnader. De kan dessutom utvecklas till nästan vilken cell- eller vävnadstyp som helst efter behov. Stamcellsforskning är en relativt ung teknik som fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede, men framstegen hittills pekar på en lovande framtid för medicinen.
Stamceller delas främst in i två kategorier: embryonala och vuxna (somatiska) stamceller. Embryonala stamceller härrör från tidiga embryostadier, så kallade blastocyster. Vuxna stamceller kommer från icke-embryonala källor, men de kan ha ett något lägre terapeutiskt värde än de embryonala cellerna eftersom deras utvecklingsmöjligheter är mer begränsade.
Enligt National Institutes of Health (NIH) är det hittills endast vuxna stamceller, exempelvis benmärgsstamceller, som har använts i terapeutiskt syfte. Benmärgstransplantationer har länge använts vid bland annat blodcancersjukdomar som leukemi, vilket visar på den verkliga kliniska nytta som stamceller redan idag kan bidra med.
Den fulla terapeutiska potentialen hos stamcellsforskningen har ännu inte realiserats. Enligt NIH finns det dock stor potential att i framtiden kunna behandla vissa medfödda missbildningar och cancerformer, Parkinsons sjukdom, amyotrofisk lateralskleros (ALS), ryggmärgsskador, brännskador, hjärtsjukdomar, diabetes samt artrit. För patienter med sjukdomar som idag saknar botande behandling kan stamcellsforskningen därför erbjuda nytt hopp.
I januari 2009 påbörjades de första kliniska prövningarna på människor med embryonala stamcellsbehandlingar. Det Kalifornien-baserade företaget Geron Corporation inledde då forskningsprövningar på patienter med ryggmärgsskador – ett banbrytande steg som markerade övergången från laboratorieforskning till faktiska behandlingsförsök hos människor.
Klyftan mellan embryonala och vuxna stamcellers terapeutiska möjligheter håller på att minska. Enligt NIH har forskare lyckats få vissa vuxna celler att "omprogrammera" sig själva och gå in i ett flexibelt tillstånd som liknar embryonala stamcellernas. Dessa så kallade inducerade pluripotenta stamceller (iPSC) öppnar nya möjligheter både för behandling och för forskning, samtidigt som de kan minska behovet av embryonalt material och därmed vissa etiska dilemman.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online