Cellulär differentiering är den process genom vilken en enda befruktad äggcell via successiva celldelningar utvecklas till de många specialiserade celltyper som bygger upp en fullt utvecklad organism. Hur långt en cell har gått i sin utveckling avgör dess potential:
Hos däggdjur är det endast zygoten (den befruktade äggcellen) och de allra tidigaste embryonalcellerna som är totipotenta. Hos många andra arter kan däremot celler återgå till ett totipotent stadium.
Hematopoetiska celler, även kallade blodbildande stamceller, är pluripotenta och ger upphov till alla typer av blodceller. De är källan till de lymfoida cellerna – T-celler, B-celler och NK-celler – som utgör grunden i immunförsvaret. De bildar även myeloida celler som monocyter, blodplättar (trombocyter), neutrofiler, basofiler, eosinofiler, erytrocyter (röda blodkroppar) och dendritiska celler. Trots sitt centrala ansvar är hematopoetiska celler få: per 10 000 myeloida celler finns det endast en hematopoetisk cell.
Mesenkymala celler är pluripotenta stamceller som differentieras till de celler som bygger upp skelettet, fettvävnaden och bindväven. De utvecklas bland annat till osteoblaster (benceller), adipocyter (fettceller) och kondrocyter (broskceller). Dessa celler känns igen på sin lilla cellkropp med en relativt stor kärna. Navelsträngen är en särskilt bra källa till den mest primitiva formen av mesenkymala celler, vilket gör dem intressanta inom regenerativ medicin.
Epitelceller utgör hudens yttersta lager (epidermis), slemhinnan i mag-tarmkanalen samt det skyddande höljet runt kroppens inre håligheter. De finns bland annat på insidan av ögat, näsan, svalget, struphuvudet, lungorna, matstrupen, tarmen och urinblåsan. I tarmarna kombineras delande epitelceller till fingerlika utskott som kallas villi (tarmludd), vilket ökar ytan för näringsupptaget. Keratinocyterna i dermis vandrar under sin livstid gradvis utåt mot ytan och bidrar därmed kontinuerligt till bildandet av ny epidermis.
Muskel-satellitceller är mycket små, mononukleära stamceller som ligger utspridda i den mogna muskelvävnaden. Deras ringa storlek och nästan totala avsaknad av cytoplasma gör att de lätt kan förväxlas med muskelfibrernas subsarkolemmala kärnor. Under normala förhållanden är de vilande (icke-delande), men de aktiveras när vävnaden skadas och ansvarar då för läkning och regeneration. Vid stress eller skada prolifererar satellitcellerna som myoblaster och påbörjar därefter en myogen differentiering till nya muskelceller.
Alla differentierade celltyper har sitt ursprung i stamceller med varierande potential. Förståelsen för hur totipotenta och pluripotenta celler utvecklas till specialiserade celler – från blod och ben till hud och muskel – är grundläggande inom biologin och banar väg för framsteg inom stamcellsforskning och regenerativ medicin.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online