Användningen av sopförbränningsanläggningar i Chicago-området fick ny kraft av behovet att utveckla rena alternativa energikällor och att befria staden från ständigt växande sopberg, i kölvattnet av en nationell sophanteringskris i slutet av 1960-talet. Flera av de förbränningsanläggningar som byggdes i Chicago möttes dock omedelbart av kritik för påstådda diskriminerande praktiker, eftersom anläggningarna placerades i närheten av fattiga bostadsområden. Efter nästan tre decennier av protester och rättsprocesser hade de flesta sopförbränningsanläggningar stängts ner år 1998.
År 1988 antogs lagen om detaljhandelspriser i delstaten Illinois. Lagen erbjöd räntefria lån till förbränningsanläggningarnas operatörer för att producera energi som skulle säljas vidare till energibolag, samtidigt som konsumenterna garanterades rabatterade energipriser. Denna lagstiftning blev startskottet för en rad energiproducerande avfallsförbränningsanläggningar i Chicago-området.
En studie från juli 1996, publicerad av College of Urban Planning and Public Affairs vid University of Illinois at Chicago, analyserade de omständigheter som ledde fram till lagens tillkomst samt de krafter som låg bakom dess slutliga upphävande 1996.
I septembernumret 2006 av tidskriften "Solidarities" beskrev Laurie Palmer hur lokala samhällsgrupper kämpade för att stänga ner Northwest-förbränningsanläggningen vid Kildare Avenue i Chicago. Enligt Palmer byggdes anläggningen 1971 för att minska mängden sopor som annars skulle hamnat på soptippar och för att generera energi.
Kampanjen inför bygget lovade att anläggningen skulle minska stadens sopor med upp till 90 procent och leverera ånga till Brachs godsfabrik i närheten. Men i början av 1990-talet släppte anläggningen enligt Palmer ut mellan 5 och 17 pund (cirka 2,3–7,7 kilo) bly per timme i de omgivande bostadsområdena. Efter flera års rättsprocesser och böter från miljöskyddsmyndigheten EPA togs anläggningen slutligen ur drift 1993.
Soptippar i och runt Chicago tar inte emot farligt material från sjukhus, vilket lämnar dessa verksamheter med begränsade alternativ för avfallshantering – bland annat förbränning. En studie från University of Illinois at Chicago undersökte mängden och förekomsten av patogena bakterier från en lokal sjukhusförbränningsanläggning.
Författarna konstaterade att de högsta koncentrationerna av luftburna bakterier uppmättes inom 12 meter (40 fot) från anläggningens dörr, och att halterna sedan minskade med ökande avstånd. Studien fann även att den patogena bakterien Staphylococcus aureus påvisades i luftprover från platser över hela sjukhuset. Bakterierna härstammade från ett ompackningsområde som användes i samband med sjukhusets förbränningsanläggning. De kunde sprida sig genom hela byggnaden eftersom ompackningsområdet delade ventilationssystem med andra delar av sjukhuset.
En studie publicerad i januari 1992 i tidskriften "Science of the Total Environment" undersökte toxiciteten hos aska från en kommunal sopförbränningsanläggning i Chicago. Forskarna utvärderade askans mutagenicitet – alltså dess förmåga att orsaka DNA-skador – på olika bakteriestammar genom att extrahera organiskt material med antingen vatten eller syra.
Resultaten visade att inga direkta mutagener kunde påvisas, men att syraextraherat material var giftigt för bakteriestammarna. Studien fastställde samtidigt att det organiska material som extraherats med vatten från askan varken var giftigt eller mutagent.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online