Oljeplattformar till havs delas in i två separata kategorier med unika konstruktioner och funktioner. Eftersom olja förekommer över hela världshaven är borrutrustningen anpassad för olika djup och väderförhållanden. Vissa plattformar används för att lokalisera olja, medan andra är speciellt byggda för långvariga utvinningsoperationer.
Borrmallen fästs på en artificiell plattform som placeras ovanför vattenytan. Plattformarna kan se olika ut beroende på faktorer som brunnens djup och egenskaper. Borrmallen är en extremt viktig del av utrustningen, eftersom dess uppgift är att förbinda den undervattensbelägna brunnen med borrplattformen så att oljan kan utvinnas.
Mallen sänks ner med stor precision med hjälp av det globala positioneringssystemet (GPS). Därefter gräver arbetarna ett grunt hål och fixerar mallen på plats med cement och kablar. Detta är avgörande, eftersom plattformarna annars kan förskjutas av hårt väder och höga vågor.
Vid borrning till havs måste särskilda säkerhetsåtgärder vidtas. Av denna anledning installerar borrarna en så kallad blowoutpreventer. Denna anordning monteras på havsbotten för att förhindra att olja läcker ut okontrollerat.
Ett marint riserrör installeras också. Röret sträcker sig från havsbotten upp till plattformen vid ytan och skyddar borrens komponenter, exempelvis borrhuvudet. Precis som borrmallen måste riserröret vara flexibelt för att kunna motstå rörelserna i grova farvatten.
Innan fullskalig utvinning kan påbörjas måste en potentiell oljekälla lokaliseras. Här kommer prospekteringsbrunnarna in i bilden. Geologer kartlägger ett område, och bedömer de att det finns en oljefyndighet anlitas en entreprenör som borrar en prospekteringsbrunn. Syftet är att bekräfta eller utesluta att olja faktiskt finns där. Processen kan ta allt från femton dagar upp till tolv månader.
Det finns två huvudtyper av oljeriggar: rörliga och orörliga. Rörliga riggar, såsom borrpråmar, används främst vid prospektering. En borrpråm är i grunden ett fartyg med en inbyggd rigg.
Orörliga plattformar fästs på havsbotten på olika sätt beroende på vattnets djup. Fasta plattformar kan exempelvis förankras med stel- eller betongben. Andra riggtyper, som flexibla torn (compliant towers) och seastar-plattformar, vilar istället på böjliga torn som fästs vid havsbotten. Denna flexibilitet gör att konstruktionerna tål tryckförändringar och tuffa väderförhållanden långt ut till havs.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online