Behandling av farligt avfall avser alla processer som förstör, fysiskt förändrar eller neutraliserar farligt avfallsmaterial. Det finns dussintals olika metoder för att hantera farligt avfall, men endast ett fåtal används i större skala. USA:s miljöskyddsmyndighet (EPA) listar tre huvudsakliga typer av behandling: förbränning, deponering på land samt underjordisk injektion i djupbrunnar. Utöver dessa tillämpas även kemisk behandling, och tillsammans utgör dessa de vanligaste metoderna för att hantera farligt avfall.
Förbränning sker genom användning av förbränningsugnar eller pannor – mekanismer som kan bränna farligt avfall. Dessa inkluderar olika typer av ugnar, ugnskonstruktioner, kemiska reaktorer och industriella anläggningar. Avfallet bränns vid hög temperatur, vilket dock kan vara problematiskt eftersom luftföroreningar kan spridas från det brinnande avfallet. En betydande fördel med förbränning är dock att processen kan utnyttjas för energiproduktion, där avfallet fungerar som bränsle.
Landbaserad deponering innebär att avfallsmaterial placeras på eller i marken. Deponier är den vanligaste formen av landdeponering; andra typer inkluderar ytdammar och avfallshögar. En deponianläggning är konstruerad för att permanent omsluta det farliga avfallet. Avfallet förblir farligt – även om det kan behandlas i förväg – och placeras därför vanligtvis på en plats som ligger avskild från bebyggda områden för att undvika kontaminering av omgivningen.
Djupbrunnsinjektion används oftast för flytande farligt avfall. Vätskan injiceras djupt under jord, in i porösa bergarter som kalksten eller sandsten där den absorberas, alternativt under det översta jordlagret. Hanteras denna metod felaktigt finns risk att det farliga avfallet rinner ut i vattendrag och potentiellt förorenar den offentliga dricksvattenförsörjningen, vilket gör noggranna säkerhetsåtgärder avgörande.
Det finns en mängd kemiska behandlingsmetoder för att hantera farligt avfall, och kemikalierna verkar på flera olika sätt. Vissa metoder syftar till att neutralisera surheten i avfallet genom att ändra dess pH-värde, så att materialet stelnar och kan filtreras bort. Andra metoder oxiderar avfallet för att göra det mindre giftigt. Valet av kemisk behandling beror på avfallets sammansättning och egenskaper.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online