År 2006 var det inte ovanligt att se människor på offentliga platser, som stormarknader och köpcentrum, gå omkring och prata högt med sig själva. De bar en liten öronsnäcka – en Bluetooth-headset – en trådlös teknik som kopplar samman mobiltelefonen med ett headset utan sladdar. Eftersom handsfree-lösningen var så praktisk skyndade sig många konsumenter att skaffa en.
Spekulationer uppstod snabbt kring hur säkert det är att ha en radiosändare, som en Bluetooth, bara några centimeter från hjärnan. Enligt Stephen Wildstrom, som skrev om ämnet i Bloomberg Businessweek år 2006, var dock ”uppgifterna om hälsorisker … tvetydiga – vissa studier visade en viss risk, medan andra inte påvisade några problem alls”.
Bluetooth-tekniken anses allmänt vara säkrare än att hålla mobiltelefonen direkt mot örat. Både mobiltelefoner och Bluetooth-enheter avger icke-joniserande strålning, vanligtvis vid frekvenser mellan 1 och 2,5 gigahertz. Skillnaden ligger i sändningseffekten: en mobiltelefon måste sända med tillräcklig kraft för att nå en basstationsantenn flera kilometer bort, medan en Bluetooth normalt bara har en räckvidd på högst cirka tio meter.
Eftersom radioenergi avtar proportionellt mot kvadraten på avståndet blir Bluetoothens sändningseffekt betydligt lägre än mobiltelefonens. En studie som citerades av Wildstrom fann att en typisk Bluetooth-enhet genererade ett SAR-värde på endast 0,001 watt per kilogram.
Som en försiktighetsåtgärd har tillsynsmyndigheter världen över fastställt exponeringsgränser för strålningen från trådlös teknik. Den specifika absorptionsgraden, eller SAR (Specific Absorption Rate), är det mått som används för hur mycket strålning som tas upp av kroppsvävnaden. I USA och Kanada är maxgränsen satt till 1,6 watt per kilogram, medan EU tillåter en något högre nivå på 2,0 watt per kilogram. En Bluetooth-radio ligger långt under dessa gränser och genererar typiskt ett SAR-värde på endast 0,001 watt per kilogram – över tusen gånger lägre än de tillåtna nivåerna.
Kritiker av Bluetooth-tekniken menar att vår totala strålningsexponering ökar kontinuerligt, även utan användning av dessa enheter. Därför anser de att man bör undvika utsläpp och absorption av även små mängder strålning. De hävdar vidare att elektromagnetiska fält (EMF) på nära håll, som sänds ut från trådlösa enheter, kan störa kroppens bioelektriska system genom att hämma kroppens naturliga energiflöde.
Förespråkare för denna teori menar att ett blockerat energiflöde leder till trängsel som orsakar smärta och andra besvär, exempelvis illamående. Om detta inte åtgärdas kan det enligt teorin i förlängningen leda till hälsoproblem – allt från viktökning till hjärntumörer. Dessa påståenden saknar dock brett stöd inom etablerad medicinsk forskning.
De potentiella hälsoriskerna med trådlösa signaler har länge debatterats och studerats. Världshälsoorganisationen (WHO) inrättade därför International Electromagnetic Fields Project för att fortlöpande undersöka hälsofrågor kopplade till trådlös teknik. Fram till 2009 hade inga vetenskapliga belägg kunnat koppla exponering för radiofrekvent energi från mobila enheter till konkreta hälsoproblem.
Diskussionen har dock fortsatt: 2011 klassificerade WHO:s cancerforskningsorgan IARC radiofrekvänt elektromagnetiskt fält som ”möjligen cancerframkallande för människor” (grupp 2B), en försiktig klassificering som bland annat bygger på begränsade belägg kring intensiv mobilanvändning. Eftersom forskningsläget fortfarande är oklart när det gäller omfattningen och karaktären av eventuella hälsorisker, får konsumenterna själva avgöra om strålningen från en Bluetooth är något de vill minimera. För den som vill vara extra försiktig finns enkla åtgärder, som att använda headsetet sparsamt eller välja trådbundna alternativ vid långa samtal.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online