I USA, liksom i de flesta andra länder, har farligt avfall definierats som material som är brandfarligt, frätande, instabilt eller giftigt och som utgör ett hot mot människors hälsa eller miljön. Medicinskt avfall uppfyller utan tvekan det kriteriet.
Många avfallsprodukter från vårdbranschen benämns som "biologiska faror" (biohazards). De består antingen av giftiga kemikalier, radioaktiva material som avger farlig partikelstrålning, eller smittämnen. Exempel på medicinskt avfall är kroppsvätskor, kroppsdelar eller vävnader, biologiska odlingar och prover samt "kemoterapeutiskt" avfall – tomma injektionsflaskor, slangar, katetrar, sprutor, kanyler och handskar. Till detta kommer kvicksilveravfall, laboratorielösningsmedel och desinfektionsmedel, samt utgångna läkemedel.
Ett särskilt problem som alltid lyfts fram är så kallade "vassa föremål" (sharps) – kanyler och sprutor – på grund av den höga risken att de sticker eller skär genom huden.
Smittförande avfall som kroppsdelar, blod och andra kroppsvätskor är farligt eftersom många av dessa bär på mikroorganismer som orsakar sjukdom – så kallade patogener.
Det finns även risk för luftburna bakterieinfektioner, vilket kan leda till tuberkulos (TBC), MRSA (meticillinresistent Staphylococcus aureus – en svår stafylokockinfektion) samt andra infektioner som stelkramp, en mikrobiell gift.
När medicinskt avfall drev iland längs en åtta kilometer lång strandsträcka i södra New Jersey chockerades invånarna. Enligt artiklar från Health Care Without Harm genererar sjukhus mer än två miljoner ton avfall varje år. Andra siffror från USA:s miljöskyddsmyndighet (EPA) anger dock cirka 4,5 miljoner ton.
Det är viktigt att komma ihåg att denna mängd inte bara kommer från sjukhus, utan också från läkarmottagningar, tandkliniker, vårdcentraler, blodbanker, forskningsanläggningar och universitet, inklusive djursjukhus.
Farligt avfall hanteras på flera olika sätt: genom förbränning, deponering, bioremediering och injektionsbrunnar. Förbränning är problematiskt trots att det minskar avfallets volym. Nackdelarna är höga kostnader, riskerna vid hantering av farlig aska samt de dussintals föroreningar som bildas i processen, bland annat kvicksilver, dioxiner och furaner.
Vid deponering är nackdelen föroreningsrisken och avrinning till vattensystem. Injektionsbrunnar innebär att avfallet pressas djupt ner i jorden, men förorening av grundvattenmagasin – vattnet som försörjer källor – och osäkerheten kring slutresultatet väcker stor oro.
Bioremediering är en metod där mikroorganismer används för att omvandla avfall till ofarliga biprodukter. Den långa behandlingstiden och svårigheten att styra den naturliga nedbrytningsprocessen gör dock metoden opålitlig för medicinskt avfall. Dessutom utförs den oftast "in situ", det vill säga direkt på plats.
Mikrovågsbehandling har hittills endast använts i liten skala och kostnaderna är mycket höga. Mindre modeller med torr värme används dock på laboratorier och kliniker. Metoden kräver lång exponeringstid och uppnår endast miniminivåerna för godkänd desinfektion.
Kemisk behandling innebär användning av kalk eller syra i en kompostliknande process, men oönskade biprodukter uppstår. En metod som kallas "alkalisk hydrolys" används för att bryta ner anatomiska delar. Där kombineras natrium- eller kaliumhydroxid med ånga, vilket sönderdelar det organiska materialet till enkla syror, sockerarter och tvålar. Metoden är lovande men används ännu endast i liten skala.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online