Många giftiga föroreningar kan inte upptäckas i vatten eftersom halterna ligger under laboratoriernas detektionsgränser. Därför kan hälsorisker från föroreningar vara svåra att upptäcka om endast vattnet analyseras. Den verkliga faran utgörs istället av bioackumulering av föroreningar i fiskens vävnader. Föroreningar samlas främst i fettvävnaderna, vilket innebär att fet fisk som karp, blåfisk, lax och mal utgör störst risk vid frekvent konsumtion.
Laboratorieanalys av vävnadsprov är det bästa sättet att testa fisk för föroreningar. Vid dessa tester används två olika provtagningsmetoder – varav en låter fisken överleva.
Samla in fisk med nät eller genom elektrofiske. Avliva hela fisken och lägg den på is, eller ta ett vävnadsprov med ett biopsiverktyg utan att offra fisken. För att göra detta för du in en biopsipunch i den skalade, köttiga delen av en levande fisk. Lägg provet i en plastpåse eller glasbehållare och förvara det på is. Täck därefter sårområdet på fisken med antibiotikasalva och släpp tillbaka den i vattnet.
Du måste hålla utrustningen ren för att få en korrekt bild av föroreningshalterna. Oavsett om du samlar in hela fiskar eller tar biopsiprover ska du skölja fisken med vatten från platsen för att avlägsna sediment, strandjord eller skräp från båtdäck innan transport till laboratoriet. En ren provtagningsteknik säkerställer att vävnadsanalyserna blir tillförlitliga.
När proverna anländer till laboratoriet tinas fiskvävnaderna upp, malas och blandas så att de ätbara delarna homogeniseras för analys. Två olika typer av analyser kan genomföras, beroende på vilka föroreningar som kan finnas i vävnaderna:
Med den första metoden smälts vävnaderna med salpetersyra och analyseras med atomspektroskopi, en avancerad teknik som gör det möjligt att identifiera ämnets atomer. Därefter utförs matematiska extrapoleringar utifrån vävnadernas vikt före nedbrytningen, vilket ger ett mått på föroreningshalten.
Vid gravimetrisk analys omvandlas föroreningen, genom fällning eller förbränning, till en ren kemisk förening som kan vägas in för att ge en exakt mätning.
Testning av fiskvävnad visar korrekta föroreningshalter, men hälsoriskerna beror på hur föroreningarna ackumuleras över tid. Hälsoproblem är vanligast hos barn, gravida kvinnor och personer med nedsatt immunförsvar, som inte bör äta stora mängder fisk även när föroreningshalterna är inom säkra gränser.
Safe Harbor Testing, en välkänd analystjänst, testar kvicksilverhalter i fisk hos leverantören och certifierar säkerheten för fisk som skickas till marknaden. Tjänsten påpekar dock att fuktförlust under transporten kan öka kvicksilverhalterna hos viss fisk som når konsumenterna. Med andra ord kan frekvent konsumtion av påstått säker fisk leda till bioackumulering av föroreningar i människokroppen.
Det enklaste sättet att minska hälsoriskerna är att begränsa fiskkonsumtionen till de frekvenser som amerikanska EPA och FDA rekommenderar. Båda myndigheterna baserar sina råd på åratal av testning och analys som undersökt föroreningshalter, tillagningsmetoder, konsumtionsmängder och metaboliska processer.
Generellt sett betraktas mager fisk, som abborre, solabborre och gul abborrgös, som säkra val. Abborrartad fisk har exempelvis en mager kroppsbyggnad med begränsad bioackumulering av föroreningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online