Lågdensitetspolyeten (LDPE) är en typ av plastfilm som konstruerats för strukturell styrka samt god motståndskraft mot stötar och kemisk nedbrytning. Liksom all film beskrivs den fysiskt som en bit plast som är betydligt längre och bredare än den är tjock. Materialet används ofta i tillämpningar där korrosionsbeständighet krävs, men där höga temperaturer och filmens styvhet inte utgör några problem.
LDPE-film finns i många olika färger, densiteter och tjocklekar. Dess främsta särdrag är förmågan att behålla sin integritet när den sträcks eller på annat sätt deformeras. Denna egenskap syns tydligast i plastpåsar tillverkade av materialet, exempelvis soppåsar, som tål betydande påfrestningar innan deras struktur äventyras.
På molekylnivå består LDPE av kedjor av monomeren eten, vilka kan variera i både längd och grad av förgrening. Kedjornas längd avgör plastfilmens densitet samt dess specifika egenskaper.
Eftersom LDPE har mer kedjeförgrening än andra plastfilmer kan molekylerna interagera mindre med varandra. Detta ger en lägre övergripande styvhet hos LDPE-filmer jämfört med andra plastfilmer. Samma egenskap gör också materialet mer elastiskt och motståndskraftigt mot rivning och punktering, vilket gör det idealiskt för en mängd olika tillämpningar som kräver viss töjbarhet – till exempel soppåsar, isformar och kabelmantlar.
LDPE:s molekylära struktur gör att materialet kan återvinnas fullständigt för en rad olika användningsområden – från plastdetaljer i leksaker, korkar och skrivmaskinsband till mjuk fyllning i kuddar och kläder. Om det inte återvinns betraktas LDPE som icke-bionedbrytbart, eftersom det tar flera århundraden att brytas ned naturligt. Nya studier om att använda bakterier för att snabbare bryta ner kasserad LDPE har dock visat lovande resultat, och forskningen inom området fortsätter.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online