Vattenföroreningar kan ta sig många uttryck: erosionssediment, avloppsvatten eller bakteriologiska föroreningar, skräp och kemikalier. Av dessa fyra är det ofta kemikalierna som har de värsta effekterna och störst påverkan på miljön. Vattensystemet klarar normalt av rimliga mängder sediment och avloppsvatten, och skräp kan filtreras bort. Kemisk förorening är däremot svårare att avlägsna och neutralisera, eftersom källorna är så många och olika. Här går vi igenom de vanligaste typerna av kemikalier som förorenar våra vattendrag.
En av de värsta källorna till kemisk vattenförorening kommer från jordbrukets och trädgårdens ytavrinning, som innehåller bekämpningsmedel, ogräsmedel och gödningsmedel. Även om gödningsmedel inte är giftiga i sig själva ökar de halterna av nitrater och fosfor i vattnet. Detta stimulerar tillväxten av växter som täpper till vattendrag, blockerar nödvändigt ljus och stjäl syre från vattnet – en process som kallas eutrofiering och som kan leda till syrebrist och dödade vattenekosystem.
Pesticider och herbicider är giftiga och kan skada organismer på alla nivåer i näringskedjan. Ett känt exempel är DDT (diklordifenyltrikloretan), ett syntetiskt bekämpningsmedel som via jordbrukets avrinning tog sig ut i vattendragen innan det förbjöds i USA år 1972. DDT i vattendragen förgiftade fiskar, som antingen dog eller lagrade gifterna i sin kropp. Fiskdöden minskade tillgången på föda för djur högre upp i näringskedjan. Att äta förgiftad fisk ledde till fostermissbildningar och utvecklingsstörningar hos många rovdjur. Hos vitkindade havsörnar orsakade DDT dödliga fostermissbildningar, vilket nästan ledde till att arten utrotades.
Giftiga hushållskemikalier tar sig ut i vattnet via avloppsvatten, exempelvis gråvatten från diskhon och tvättmaskinen, eller genom dagvattenbrunnar. Många rengöringsmedel, som ammoniak och tvättmedel, är alkaliska och höjer vattnets pH-värde över den neutrala nivån. Förändringar i pH påverkar mikroorganismerna i vattnet genom att skapa en ogästvänlig miljö. Många av dessa mikroorganismer renar föroreningar ur vattnet och frigör syre genom sina biologiska processer – fördelar som försvinner om organismerna dör.
Lösningsmedel som formaldehyd samt syror som används för rengöring, såsom oxalsyra och saltsyra, är frätande eller kan ansamlas i kroppen hos fiskar och skaldjur. På så sätt förgiftas i slutänden även de djur som äter dem – inklusive människan.
Industriella kemikalier och kemiska biprodukter förekommer i stora mängder och orsakar en rad olika hälsoproblem, bland annat cancer och skador på nervsystemet. PAH:er (polyaromatiska kolväten) är exempelvis biprodukter från förbränning av fossila bränslen och når vattnet via avrinning från vägar och genom luften. Redan mycket små mängder PAH:er är kända för att vara cancerframkallande. Färg, olja, fett och de lösningsmedel som används tillsammans med dem kan kväva fiskar och är giftiga för vattenlevande organismer – de dödar antingen organismerna direkt eller orsakar utvecklings- och reproduktionsproblem.
Tungmetaller som bly, kvicksilver, barium och mangan ansamlas i marken och i kropparna hos vattenlevande djur, särskilt bottenlevande arter som musslor, vilket långsamt förgiftar dem och de djur som livnär sig på dem. Effekten är kumulativ: när en art äter en annan vandrar metallerna uppåt i näringskedjan, och varje led bidrar med sitt eget tillskott av kvicksilver i fiskens kropp. Stora rovfiskar som tonfisk och svärdfisk kan innehålla farligt höga halter kvicksilver redan i en enda portion. Både bly och kvicksilver orsakar neurologiska skador och utvecklingsstörningar. Avrinning från gruvdrift är en av de största källorna till dessa metaller i naturen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online