Oljeutsläpp har blivit allt vanligare. Trots att extrem försiktighet iakttas kan utsläpp ändå inträffa, vilket gör dem till en förödande men till synes oundviklig händelse. Utsläppen kan ske på land, men majoriteten sker till havs, eftersom olja oftast transporteras i oljetankfartyg över världshaven. Som tur är finns det flera beprövade åtgärder som kan vidtas för att begränsa skadorna på drabbade områden – oavsett var utsläppet sker.
Oljeutsläpp till havs behandlas oftast med metoden som kallas "inneslutning", följt av "skumming". Under processen placeras stora flytvägar av vinylbelagd polyester, så kallade bommar, i vattnet. Bommar bildar en lång kedja som omsluter utsläppet och hindrar oljan från att spridas till omgivande vatten.
När oljan har inneslutits används specialutrustade båtar med sugmaskiner som lyfter oljan från vattenytan och lagrar den i en oljetank ombord. När båten når land hanteras oljan på korrekt och säkert sätt.
I vissa fall kan oljeutsläpp i vattnet saneras med hjälp av stora svampar. Det rör sig dock inte om vanliga rengöringssvampar. Sorbenter består av naturliga material som träbitar, vissa gräsarter och till och med kokosnötskal. Materialet läggs i lager på vattenytan, där det omedelbart börjar absorbera oljan. Därefter samlas sorbenterna in med båtar och tas omhand på rätt sätt.
Denna metod innebär att oljan på vattenytan antänds direkt. När elden kommer i kontakt med oljan sprider den sig snabbt och slocknar naturligt så fort all olja brunnit upp. Bland alla metoder för att sanera oljeutsläpp till havs är förbränning på plats den mest effektiva – med en verkgrad på mellan 95 och 98 procent.
Nackdelen är att förbränningen alstrar giftig rök som kan skada allt som andas in den. Röken avtar dock snabbt när oljan helt har brunnit ut.
Oljeutsläpp till havs får störst medieuppmärksamhet på grund av hotet mot marint liv, men utsläpp på land kan också vara farliga och måste alltid saneras. Faktiskt kan landutsläpp få mer långtgående konsekvenser, eftersom oljan snabbt sipprar ner i marken – medan olja i vatten flyter kvar på ytan.
Om utsläppet inte är litet nog att enkelt kunna avlägsnas behandlas det vanligtvis genom att ett kemiskt medel appliceras på marken. Ett gödningsmedel som innehåller fosfor eller kväve sprids ut, vilket påskyndar tillväxten och spridningen av mikroorganismer. Dessa mikrober bryter ner oljemolekylerna till ofarliga ämnen, exempelvis koldioxid.
Ett oljeutsläpp som sker till havs, långt från kusten eller kända marina livsmiljöer, kan behandlas med dispergeringsmedel – kemikalier som sönderdelar oljemolekylerna. Med tiden sprids molekylerna i havet, där solens strålar och naturligt förekommande bakterier bryter ner dem ytterligare. När molekylerna väl har sönderdelats utgör de ingen fara för det marina livet.
Det är dock viktigt att komma ihåg att ett oljeutsläpp alltid måste övervakas, även om inga andra saneringsåtgärder vidtas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online