År 1973 föreslog president Richard Nixon att kraftfullare naturvårdsinsatser behövde vidtas för att trygga överlevnaden för utrotningshotade djurarter. Resultatet blev Endangered Species Act från 1973 – en lag som signerades och trädde i kraft samma år. Även nästan ett halvt sekel senare krävs det att flera olika myndigheter och grupper samarbetar för att lagen ska efterlevas och för att skydda hotade arter på allvar.
Utrotningshotade arter är skyddade oavsett om de rör sig på land, flyger i luften eller simmar i haven. En av myndigheterna som förvaltar lagen är United States Fish and Wildlife Service (FWS), en naturvårdsmyndighet inom Inrikesdepartementet. FWS är den huvudsakliga tillsynsmyndigheten för lagen och ansvarar för dess genomförande på land.
En annan central aktör är National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA), som arbetar för att skydda utrotningshotade marina arter i hav och vattendrag.
Utrikesministern spelar en viktig roll i förvaltningen av Endangered Species Act. Det är ministern som avgör vilka arter som behöver tas upp på listan över hotade arter och därmed omfattas av lagens skydd. Om en enskild person skadar en utrotningshotad art kan utrikesministern dessutom samarbeta nära med justitieministern om ett civilrättsligt åtal krävs mot den som orsakat skadan.
Endangered Species Act har också en ekonomisk komponent, och den hanteras av finansministern. Ministern ser till att korrekt rutin följs när det gäller laglig inresa och import av utrotningshotade arter till hamnar i landet. Vid överträdelser kan gärningspersonen drabbas av böter och i värsta fall fängelsestraff.
Finansministern betalar dessutom ut belöningar till dem som lämnar information som leder till gripande av lagöverträdare. Medlen kan även användas för att vårda de djur som beslagtagits från en överträdare.
Om överträdelser av lagen begås i vatten som övervakas av den amerikanska kustbevakningen har kustbevakningen rätt att ingripa direkt. Detta gör lagen verkställbar även långt ut till havs, där mycket av den illegala handeln med hotade arter äger rum.
Genom så kallade "Safe Harbor"-avtal får privatpersoner möjlighet att hjälpa utrotningshotade arter utan att riskera juridiska konsekvenser för sin insats. Ibland tar hotade arter upp boplatser på privat mark, och dessa avtal skyddar då markägaren samtidigt som de fungerar som en vägledning för hur situationen bäst hanteras. På så vis blir markägare en viktig del av arbetet med att bevara biologisk mångfald.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online