Idag används i huvudsak två metoder för att undersöka hur bipolär sjukdom påverkar hjärnan: funktionell hjärnavbildning (positronemissionstomografi, PET) och analys av hjärnvävnad efter döden. Trots sina begränsningar har båda metoderna bidragit med betydande kunskap om de avvikelser som kännetecknar den bipolära hjärnan och dess biokemiska funktioner.
Monoaminer är en grupp signalsubstanser (kemiska budbärare) som reglerar flera viktiga hjärnfunktioner, bland annat stressrespons, glädje, belöning, humör, koncentration och uppmärksamhet. Till monoaminerna räknas dopamin, noradrenalin, adrenalin och serotonin.
Hos patienter med bipolär sjukdom finns i genomsnitt 31 procent fler monoaminbindningsställen (signalavgivande celler) i thalamus – en hjärnregion som deltar i kroppens reglerande funktioner.
I den ventrala (främre) delen av hjärnstammen, som fungerar som ett reläcenter mellan hjärnan och ryggmärgen, har bipolära patienter i genomsnitt 28 procent fler monoaminbindningsställen.
Raphekärnorna i hjärnstammen, där serotoninproducerande celler finns, är cirka 40 procent mindre hos personer med bipolär sjukdom. Detta kan bidra till nedstämdhet och depressiva episoder.
Det ventrala striatum, som hjälper hjärnan att bearbeta belöningar, uppvisar hos personer med bipolär sjukdom en minskning av grå substans (neuroncellkroppar) på cirka 30 procent och tenderar att vara överaktivt. Detta kan bidra till det nedsatta omdöme som ofta kännetecknar maniska episoder.
Den bipolära hjärnan visar även en minskning av de neuronala förgreningar som förbinder nervcellerna i subiculum, en del av hippocampus. Eftersom subiculum är involverat i igenkänningen av fara kan denna minskning skapa ett ständigt tillstånd av ångest.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online