Inom humanistisk psykologi betraktas dissociativ identitetsstörning (DIS) främst som en överlevnadsstrategi – ett sätt för individen att hantera svår och återkommande barndomstrauma. Snarare än att ses som ett sjukdomstillstånd i traditionell mening, förstås tillståndet som ett kreativt skydd som psyket utvecklat för att kunna uthärda ohanterliga upplevelser.
Enligt det humanistiska perspektivet kan allvarligt trauma under uppväxten leda till en splittring av personligheten. Varje delpersonlighet representerar då en särskild aspekt av personens erfarenheter, känslor eller minnen – ofta sådana som varit för smärtsamma att integreras i en enhetlig självsyn. Denna fragmentering gör det möjligt för individen att fortsätta fungera i vardagen trots djupa känslomässiga sår.
Centrala för den humanistiska synen är vikten av att verkligen förstå klientens inre värld. Terapeuten strävar efter att skapa en trygg och icke-dömmande relation, där klientens upplevelser tas på allvar och bekräftas. Genom empati, villkorslös acceptans och äkthet – begrepp som ofta förknippas med Carl Rogers personcentrerade terapi – ges klienten möjlighet att gradvis integrera sina olika personlighetsdelar och utveckla en mer sammanhängande identitet.
Sammanfattningsvis ser humanistiska teoretiker dissociativ identitetsstörning som en naturlig reaktion på tidigt trauma snarare än som ett patologiskt fel. Behandling fokuserar därför inte på att "bortoperera" symtom, utan på att skapa en stödjande miljö där klienten kan bearbeta sitt trauma, bli validerad och långsamt läka mot en helhet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online