Schizofreni är en svår psykisk sjukdom som i de flesta fall kräver livslång behandling för den drabbade. Behandlingar av schizofreni går tillbaka till antiken, men de flesta metoder har utvecklats sedan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
De tidigaste behandlingsmetoderna var ofta brutala och till stor del verkningslösa ur ett medicinskt perspektiv. De bidrog dock till att förändra samhällets syn på schizofreni – från att betrakta sjukdomen som en form av besatthet av onda andar till att se den som en legitim medicinsk sjukdom som kunde behandlas.
Elektrokonvulsiv terapi, ofta förkortad EKT eller ECT efter det engelska namnet electroconvulsive therapy, var en av de tidigaste behandlingsmetoderna mot psykisk sjukdom och används fortfarande idag, om än i moderniserad form. Redan under antiken utnyttjade man primitiva former av elbehandling genom att låta ålar och fiskar generera elektriska urladdningar.
Den moderna kliniska tillämpningen började 1937, då den italienske läkaren Ugo Cerletti tillsammans med sin assistent blev de första att systematiskt använda elchocker för att framkalla epileptiska anfall hos patienter med schizofreni.
"Den lugnande stolen" (tranquilizing chair) räknas som en av de allra första behandlingsformerna för schizofreni. Enligt Pennsylvania Hospitals webbsida Penn Med var det den amerikanske läkaren Benjamin Rush som konstruerade stolen, vars syfte var att begränsa muskelrörelser och minska blodflödet hos patienten.
Patienten spändes fast med läderremmar vid fötter, ben, armar, händer och överkropp, medan en trälåda placerades över huvudet för att helt förhindra rörelse. Metoden byggde på tidens tro att fysisk stillhet kunde lugna ett oroligt sinne.
De mentala sjukhusen, asylumerna, använde ofta så kallat "terapeutiskt arbete" som en del av behandlingen av schizofreni och andra psykiska sjukdomar. Patienterna fick sköta jordbruk, tillverka skor och kläder samt utföra andra praktiska göromål som en form av terapi.
Läkarna vid den tiden ansåg att människor med psykisk ohälsa skulle bete sig mer "normalt" om de hölls till en strukturerad vardagsrutin liknande ett vanligt arbetsliv.
Insulin kom att användas för att framkalla chocker hos schizofrena patienter från 1933, när den österrikiske psykiatrikern Manfred Sakel utvecklade insulinchockterapin. Patienten injicerades dagligen med insulin under åtta veckors tid, med stigande doser, tills behandlingen framkallade dagliga komatillstånd och krampanfall.
Metoden gav visserligen viss kortvarig och måttlig förbättring hos vissa patienter, men innebar samtidigt stora risker och påfrestande biverkningar.
Den portugisiske läkaren Egas Moniz tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1949 för att ha utvecklat lobotomin (då kallad leukotomi) som behandlingsmetod mot schizofreni. Vid ingreppet skadades hjärnans frontala lober permanent, vilket gav patienten en sederad och tillplattad affekt.
Trots att lobotomin inte ledde till någon verklig återhämtning, utan ofta orsakade svåra personlighetsförändringar, utfördes tusentals operationer världen över innan metoden övergavs när moderna psykofarmaka introducerades under 1950-talet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online