Schizofreni är en allvarlig psykisk sjukdom som påverkar tanke, känslor och beteende. Även om en definitiv orsak ännu inte har fastställts, finns det starka belägg för en genetisk komponent. Med rätt kombination av läkemedelsbehandling och terapi kan de symtom som stör arbetsförmåga och sociala relationer lindras betydligt, vilket ger många drabbade en bättre livskvalitet.
Schizofreni är en hjärnstörning som drabbar cirka 1,1 procent av befolkningen i USA varje år. De första symtomen brukar uppträda mellan 16 års ålder och slutet av tjugoårsåldern. Män insjuknar i allmänhet tidigare än kvinnor, som ofta utvecklar symtom senare i livet. Det är ovanligt att någon får diagnosen schizofreni efter 45 års ålder.
Symtom på schizofreni har beskrivits genom hela den skriftliga historien, men det var först i slutet av 1800-talet som tillståndet klassificerades som en egen sjukdom. Under sjukdomens tidiga diagnostiska historia antogs schizofreni vara en form av demens eller manisk depression. Den skildes senare från demens eftersom den främst drabbar yngre människor i stället för äldre, och från manisk depression på grund av sjukdomens bestående och långvariga karaktär.
För att få diagnosen schizofreni måste en person uppfylla kriterierna A till F i DSM-IV.
Kriterium A avser de psykotiska symtom som förekommer i sjukdomens aktiva fas: vansinnigheter (villfarelser), hallucinationer, desorganiserat tal, grovt desorganiserat eller katatont beteende samt negativa symtom, till exempel platt affekt, alogi (talsvikt) eller avolition (brist på initiativ och drivkraft). Utöver att uppvisa två eller flera av dessa symtom måste personen också ha en tydlig försämring av arbetsförmåga, relationer eller förmåga att ta hand om sig själv sedan sjukdomen debuterade (kriterium B). Den psykiska störningen måste dessutom bestå (kriterium C) i minst sex månader, och dessa sex månader ska innehålla minst en månad av de aktiva symtom som beskrivs i kriterium A.
Kriterium D kräver att ett schizoaffektivt syndrom och en affektiv störning utesluts som orsak till symtomen. Kriterium E kräver att underliggande medicinska tillstånd utesluts som orsak till de schizofreniliknande symtomen. Enligt kriterium F ska diagnosen schizofreni, om det finns ett samband med en genomgripande utvecklingsstörning, endast ställas om uttalade vansinnigheter eller hallucinationer har förekommit i minst en månad.
Schizofreni kan indelas i flera undertyper:
Den paranoida typen kännetecknas framför allt av vansinnigheter eller hörselhallucinationer, som oftast har förföljelsekaraktär.
Denna undertyp kännetecknas av desorganiserat tal och beteende samt en platt eller olämplig affekt.
Den katatona typen definieras av orörlighet, överdriven motorisk aktivitet, stela kroppsställningar, mutism, märkliga poser, ekolali (upprepning av andras ord) och ekopraxi (härmning av andras rörelser).
Den odifferentierade typen är en samlingskategori för personer som uppfyller kriterium A men inte passar in i någon av de övriga undertyperna.
Den residuala typen används när personen tidigare haft minst ett schizofreniskt sjukdomsavsnitt, men den aktuella kliniska bilden inte visar några aktiva psykotiska symtom. Diagnosen kräver också att det finns aktuella tecken på negativa symtom eller två eller flera symtom enligt kriterium A.
Enligt DSM-IV kan debuttidpunkten påverka sjukdomens förlopp och svårighetsgrad. Män insjuknar vanligtvis tidigare än kvinnor, och på grund av den tidiga debut – som avbryter den normala utvecklingen – kan män ofta ha en mer komplicerad prognos. Kvinnor har i många fall haft mer tid på sig att utveckla de kognitiva och känslomässiga resurser som krävs för att hantera sjukdomen effektivt. Det finns i dag ingen bot mot schizofreni, men läkemedelsbehandling kan göra en avgörande och positiv skillnad för sjukdomens svårighetsgrad och för patientens livskvalitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online