Schizofreni är en psykisk sjukdom som kännetecknas av svårigheter att hantera känslor, fatta beslut, relatera till andra människor och skilja fantasi från verklighet. Enligt National Institute of Mental Health drabbas omkring en procent av den amerikanska befolkningen av tillståndet. Symtomen brukar bli märkbara hos män i sen tonåren eller i tidiga 20-årsåldern, medan kvinnor oftare insjuknar mellan 20- och 30-årsåldern.
Vanliga tecken på schizofreni är social tillbakadragenhet, vanföreställningar, hallucinationer, tankeförvirring och kognitiva svårigheter. Sjukdomen går idag inte att botas, men behandlingen syftar till att patienten ska kunna leva ett så självständigt och produktivt liv som möjligt. Tidig diagnos och tidigt insatt behandling förbättrar ofta prognosen avsevärt.
Personer med schizofreni får oftast läkemedel som hjälper till att stabilisera nivåerna av de signalsubstanser i hjärnan som styr humör och perception. Dessa läkemedel kallas antipsykotika och delas in i två huvudkategorier: typiska (konventionella) antipsykotika och atypiska antipsykotika.
Till de typiska antipsykotika hör bland annat klorpromazin, flufenazin, haloperidol, trifluoperazin och tioridazin. Dessa äldre preparat har oftast fler och mer besvärande biverkningar än de nyare atypiska antipsykotika, som inkluderar risperidon, klozapin, kvetiapin och ziprasidon.
Atypiska antipsykotika anses vara lika effektiva som de konventionella läkemedlen, men de föredras ofta eftersom de ger färre biverkningar. Valet av läkemedel görs alltid individuellt tillsammans med behandlande läkare, och regelbunden uppföljning är viktig för att hitta rätt dos och minimera biverkningar.
När patienten har påbörjat sin medicinering och humöret stabiliserats används ofta psykossociala behandlingar för att hjälpa personen att lära sig hantera sjukdomen i vardagen. Behandlingen omfattar individuell samtalsterapi och gruppverksamhet samt träning i praktiska strategier som gör det möjligt att fungera socialt trots sjukdomen.
Patienter som deltar i dessa behandlingsformer har större chans att fortsätta ta sina mediciner som ordinerat. Även stödgrupper för anhöriga rekommenderas, eftersom familj och nära vänner spelar en viktig roll – både för att själva hantera situationen och för att kunna stötta den sjuke i att leva med tillståndet.
När symtomen blir allvarliga eller när patienten riskerar att skada sig själv eller andra kan vård på sjukhus bli nödvändig. Det gäller särskilt patienter som lider av uttalade hallucinationer och vanföreställningar; de kan behöva läggas in tills tillståndet har kunnat kontrolleras och stabiliseras.
Sjukhusvård kan också behövas för patienter som missbrukar alkohol eller droger och därför slutar ta sina mediciner, vilket gör att sjukdomen förvärras. Efter en vårdperiod är det viktigt med en noggrant planerad övergång till öppenvård för att förebygga återfall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online