Schizofreni är en allvarlig och kronisk hjärnsjukdom som kan leda till svåra psykiska funktionsnedsättningar. Trots livslång medicinering kan sjukdomen vara mycket handikappande för den drabbade. Cirka en procent av alla vuxna världen över lever med schizofreni.
En person med schizofreni har svårt att skilja mellan verklighet och vanföreställningar. Det påverkar förmågan att tänka klart och att bete sig på ett socialt accepterat och funktionellt sätt i vardagen.
De flesta fall av schizofreni debuterar i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern, men sjukdomen kan i vissa fall bryta ut både tidigare och senare i livet. Under de inledande skedena börjar ofta omgivningen notera att personen beter sig annorlunda än tidigare.
Den drabbade blir mer isolerad och tappar intresset för familj, vänskaper och hobbyer. Insatser i arbete eller skola försämras gradvis. Vanliga varningstecken är paranoia och misstänksamhet, förvirrat och sammanhängande tal samt försummad personlig hygien. Många slutar också visa känslor, eller reagerar på situationer på ett känslomässigt olämpligt sätt.
Så småningom blir vanföreställningarna så uttalade att det blir omöjligt att fungera på ett normalt sätt. En person med schizofreni kan tro på mycket irrationella saker – till exempel att terrorister smyger in i hemmet och förgiftar maten, eller att Satan sänder meddelanden via aktiekurslistan som rullar över tv-skärmen.
Talet kan bli helt obegripligt, med nonsensrim eller rena ordvrängningar. Ett av de mest typiska symptomen är hörselhallucinationer: den drabbade hör röster som inte finns, och dessa röster är ofta fientliga och kränkande.
Schizofreni har både genetiska och miljömässiga orsaker, och beror oftast på en kombination av båda. Personer som har en förälder eller ett syskon med schizofreni löper cirka tio procents risk att själva insjukna. Kemiska obalanser i hjärnan och strukturella avvikelser är bidragande faktorer.
Dessa faktorer kan förstärkas av stressfyllda händelser under fosterperioden och tidig barndom, exempelvis virusinfektioner, syrebrist vid förlossningen, tidig separation från en förälder eller fysisk misshandel. Exakta orsaker har visat sig omöjliga att fastställa, vilket ofta gör både diagnos och behandling komplicerade.
Schizofreni kan vara svår att diagnostisera eftersom symptomen ofta utvecklas mycket gradvis. Anhöriga inser sällan att det rör sig om en allvarlig sjukdom förrän beteendet blivit uppenbart bizart. Sjukdomen har erkänts genom hela historien, men har också förväxlats med andra psykiska diagnoser.
Personer med schizofreni uppvisar liknande desorganiserat och irrationellt tänkande som personer med bipolär sjukdom. Sjukdomen har även likheter med dissociativ identitetsstörning (tidigare multipersonlighetssyndrom), eftersom den drabbade kan bete sig som en helt annan person.
Personer som får sin schizofrenidiagnos tidigt och snabbt får behandling – regelbunden medicinering kombinerad med psykoterapi – klarar sig ofta bra och kan fortsätta att fungera produktivt i samhället. Det är dock ovanligt att de återfår samma funktionsnivå som före insjuknandet, och betydande personlighetsförändringar är vanliga som följd av sjukdomen.
Medicinering med antipsykotiska läkemedel är den viktigaste behandlingen. Individuell eller grupppsykoterapi ingår för att hjälpa personen lära sig hantera sociala relationer och fungera normalt på arbetsplatsen och i andra miljöer. Yrkesrehabilitering kan också behövas för att underlätta återgång till arbetslivet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online