Begreppet "mental retardation" betraktas i dag som föråldrat och sårande av många människor samt organisationer som arbetar inom området intellektuella och utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar. Ordet bär på en negativ klang och antyder en faststämplad underordning, vilket kan upplevas som kränkande av den person som beskrivs.
Språket har stor betydelse för hur vi ser på varandra. När ett diagnosbegrepp över tid börjar användas som skällsord förlorar det sin neutrala betydelse och blir istället en etikett som kopplas till mindervärde. Detta fenomen kallas ofta för "eufemismtrappan", där termer successivt ersätts när de får negativa associationer.
"Mental retardation" signalerar en statisk bild av personen – som om funktionsnedsättningen vore hela identiteten snarare än en del av den. Det står dessutom i strid med det personcentrerade förhållningssätt som idag präglar både vården och omsorgen.
I Sverige är det vedertagna begreppet utvecklingsstörning, som officiellt ersatte äldre uttryck redan på 1990-talet. Internationellt och inom forskning används även termen intellektuell funktionsnedsättning. Båda begreppen beskriver samma sak: en funktionsnedsättning som påverkar den kognitiva förmågan och som uppstått under uppväxtåren.
Att anpassa sitt språk handlar inte om politisk korrekthet utan om respekt. Genom att använda begrepp som utvecklingsstörning eller intellektuell funktionsnedsättning bidrar vi till ett mer inkluderande samtal där människor beskrivs med värdighet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online