Enligt UNAIDS levde över 36 miljoner människor med hiv och aids världen över per juli 2010. Organisationen uppskattar dessutom att ytterligare 22 miljoner människor har dött till följd av epidemin. I takt med att behandlingarna för hiv och aids har utvecklats har läkemedelsföretagen blivit centrala aktörer i kampen mot sjukdomen. Kontroverserna kring prissättningen av dessa behandlingar har hamnat i brännpunkten, särskilt i utvecklingsländer där en betydande del av de smittade lever.
Sedan år 2000 har tillverkare av generiska läkemedel och förhandlingar med stora läkemedelsbolag lett till en dramatisk prisnedgång för många hiv- och aidsbehandlingar, vilket varit en avgörande faktor bakom framgångarna i hanteringen av epidemin. I de utvecklingsländer som drabbats hårdast har ökad tillgång till antiretrovirala läkemedel och lägre priser resulterat i betydligt bättre sjukdomskontroll bland medel- och lägreinkomstgrupper. Trots detta är många hivläkemedel fortfarande endast tillgängliga i västvärlden, på grund av höga priser och patentlicenser.
Många kritiker av läkemedelsindustrin anser att det är orättvist att bolagen gör enorma vinster på läkemedel som behövs för att bekämpa en global folkhälsokris. Utvecklingsländer har länge kritiserat de västerländska bolag som innehar patent på hiv- och aidsläkemedel. De hävdar att dessa bolag begränsar och fördröjer den effekt som medicinska framsteg kan ha på epidemin genom att ta ut alltför höga priser. Som en följd av detta har länder som Indien, Brasilien och Sydafrika tillåtit icke-västerländska företag att producera patentbelagda läkemedel utan licens, för att göra behandlingarna tillgängliga till låga priser.
För att öka effekten av läkemedelsbehandlingarna har stora läkemedelsbolag förhandlat fram system med differentierad prissättning för hiv- och aidsläkemedel. Differentierad prissättning innebär att priset som bolagen tar ut är flexibelt och beräknas utifrån landets genomsnittliga inkomst per person. Denna modell kritiseras dock: utvecklingsländer anser att prismodellen fortfarande styrs alltför hårt av läkemedelsbolagen själva.
Eftersom resistensutveckling är ett återkommande problem vid hiv- och aidsbehandlingar krävs det ständiga framsteg inom läkemedelsområdet. Detta innebär att läkemedelsbolag med stora budgetar för forskning och utveckling kommer att fortsätta spela en central roll i bekämpandet av epidemin.
De fem huvudgrupperna av antiretrovirala läkemedel är nukleosid-/nukleotidanaloger av omvänt transkriptas (NRTI), icke-nukleosidiska omvänt transkriptashämmare (NNRTI), proteashämmare, fusions- respektive ingångshämmare samt integrashämmare. För att framgångsrikt kunna behandla hiv och aids krävs en kombination av flera av dessa läkemedel. Vilken kombinationsbehandling en patient får i utvecklingsländer bestäms dock ofta av pris och tillgänglighet snarare än av medicinsk effektivitet. Eftersom läkemedelsbolagen både drivs av att utveckla nya behandlingar och av att göra vinst på sina produkter, fortsätter de att befinna sig i ett etiskt dilemma mellan hälsa och handel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online