Arbetsuppgifterna för sjuksköterskor är i allmänhet breda och varierade, men inom ramen för funktionell omvårdnad har sjuksköterskan endast en eller två ansvarsområden som hon utför under hela sin arbetsdag. Det främsta syftet med funktionell omvårdnad är att säkerställa att ingen patient går miste om någon viktig del av vården.
Funktionell omvårdnad utformades kring en effektivitetsmodell som syftar till att utföra många uppgifter på kort tid. Modellen är helt uppgiftsorienterad. Istället för att en primärsjuksköterska utför många olika funktioner tilldelas flera sjuksköterskor en eller två arbetsuppgifter vardera. En medicinsjuksköterska har exempelvis som enda ansvar att administrera läkemedel. En behandlingssjuksköterska ansvarar för att utföra diagnostiska undersökningar samt att ställa diagnoser utifrån patientens symtom och testresultat. En avdelningssjuksköterska arbetar i nära samarbete med läkaren och ser till att patienten får optimal vård. Grundidén med funktionell omvårdnad är alltså att sjuksköterskor tilldelas uppgifter – inte patienter.
Funktionell omvårdnad uppstod under den stora depressionen i USA, då det inte fanns tillräckligt många utbildade sjuksköterskor. Innan dess arbetade legitimerade sjuksköterskor i allmänhet inte inom den offentliga hälso- och sjukvården, som sjukhus, utan var övervägande privatpraktiserande. Under depressionen blev många sjuksköterskor anställda istället för fristående konsulter, vilket garanterade dem en stadig inkomst. Under andra världskriget minskade sjukhusens sjuksköterskepersonal drastiskt. Kvalificerade sjuksköterskor skickades utomlands eller tjänstgjorde som volontärer vid veteranvårdinrättningar för att vårda sårade soldater. För att kompensera bristen började sjukhusen anställa personal med lägre kvalifikationer, såsom vårdassistenter. Det bedömdes mer praktiskt att lära den extra personalen en enskild färdighet än flera, eftersom annat riskerade att försämra vårdkvaliteten.
När funktionell omvårdnad introducerades medförde den många fördelar. Vårdassistenter, som endast var utbildade för att ge en viss nivå av vård, behövde bara utföra det de var skickliga på. Den repetitiva karaktären hos att endast göra en sak gör att personalen snabbare tillägnar sig färdigheten. Detta är ett effektivt sätt att organisera vården som har bestått in i modern tid. Modellen är dessutom kostnadseffektiv, eftersom färre legitimerade sjuksköterskor krävs.
Funktionell omvårdnad uppstod av ren nödvändighet, och det kan argumenteras för att modellen inte längre behövs. Även om uppgifterna utförs effektivt av flera sjuksköterskor leder detta till ett opersonligt förhållande till patienterna. Löpandebandsliknande arbetsgång är fragmenterad, och relationen mellan sjuksköterska och patient får inte möjlighet att utvecklas. Dessutom begränsar modellen de legitimerade sjuksköterskornas yrkesutveckling. Om en sjuksköterska endast utför en arbetsuppgift begränsas möjligheten att tillämpa den utbildning och kompetens hon har förvärvat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online